Min vän sa: ”Det sker så mycket i och med oss som vi inte har en aning om, och som vi knappt märker.” Vi satt på ett café under tak, insvepta i filtar. Det regnade och var lite för kallt, men eftersom jag hade två hundar med mig och vi alltså inte var välkomna inomhus, satt vi där vi satt. Samtalet hjälpte till att hålla värmen.

Vi pratade om det stora som inte märks. Att det vi planerar på semestern och för helgen egentligen inte är speciellt viktigt. Att vi hela tiden stegvis skalar av oss som en lök, händelse för händelse då livet självt i en utsökt ordning erbjuder rätt utmaningar för att nästa blad ska kunna avlägsnas. Hur vissa saker avverkas fort, hur andra tar många år och är en ständig följeslagare i sitt tema av lärdomar. Showen som körs på scenen är häftig, men kan inte ens jämföras med det som sker där bakom, där magin och miraklerna får Joe Labero att framstå som en tråkig och blek nickedocka.

Jag lät mig tryggt vaggas med av min väns tempo där bollen hann studsa både två och tre gånger, inte alls som två stockholmare som säkert slagit de flesta bollar på volley. Min vän är norrlänning och vem erbjuder inte en bättre ram för reflektion än en norrlännings lite försiktiga och sjungande samtalston och sätt?

Jag fascineras oerhört av det där stora, som låter platt bara man försöker uttrycka det i ord. Om ’det’ däremot skulle säga något till mig så skulle det nog vara: ”Ja, ja, vifta du runt på Thailandsresor och Gröna Lunds-utflykter och andra världsliga upptåg, men om du söker efter verkligheten och det som själva livet handlar om, så finns inte den där utan här. Om du söker dina svar här, får det du tror är verkligheten en djupare mening ”.

Många har under århundraden och årtusenden talat om att det vi tror är verklighet i själva verket är en illusion, en dröm, och om sanningen ska fram har det nästan jämt fått mig att få huvudvärk. Det är samma sorts huvudvärk jag fick på mellanstadiet när fröken berättade att universum är oändligt stort. Oändligt stort? Det går väl inte? Det gör ont att bara tänka på något som är oändligt stort! Det jag nu äntligen börjar skönja, är att vår verklighet inte har någon som helst mening om den inte är förankrad i det jag numera börjar tror är livets verkliga verklighet, nämligen vårt inre liv och de dimensioner som det är kopplat till.

Jag tillhör den skara som tycker att film-triologin Matrix är mer än bara kult, det är filmer som är bra för hela mänskligheten! Dock tillhör jag inte den grupp som kallas sig Matrixism som är någon form av rörelse som gjort det hela till sin religion, vilket är att jämföra med samlingen människor som ser Star Wars, Star Trek eller kanske Sagan om ringen som svaret på vad världen behöver. Matrix-filmerna är våldsamma action-rullar i dataspelets tecken, men det är inte alls det som trycker på mina tycka-om-knappar.

Det är framförallt två saker: Det första är att rollfigurerna, farkoster, platser och annat, har namn som är inspirerade av grekisk mytologi och annan historisk, underbar symbolik. Även många repliker känner man igen från de klokaste kloka, och jag tycker till skillnad från många att det är underbart och inte alls krystat.

Det häftigaste av allt är emellertid själva ’settingen’, eller uppbyggnaden av den vilken miljö och verklighet filmen utspelar sig. Bröderna Wachowski som skrivit manuset till filmerna, har nämligen använt datorns uppbyggnad i maskinvara och operativsystem/programvara för att illustrera den filosofiska tanken att vi lever i en illusion. Jag tycker att det är så genialt och kittlande, för att inte tala om inspirerande att jag nästan inte vet vad jag ska ta vägen!

I filmerna lever människorna i datorns operativsystem, ungefär som figurer i ett dataspel och tror att det de har runtomkring sig är verkligheten. I själva verket har datorerna själva tagit över makten och använder varje människa som batteri för att driva hela systemet. För att inte människorna ska protestera mot vad de används till, hålls de sysselsatta med något de tror är helt sant. Så långt är det hjärnvridande underbart tycker jag, att det sedan pågår ett krig mellan datorerna och de människor som upptäckt hur allt är uppbyggt, är för att få en story med utrymme för spänning och romantik.

Däremot är resan som huvudpersonen Neo gör, också vacker symbolik. Hur han drivs av frågan ”What is the matrix?” som jag likställer med frågan ”Vad är meningen med allt?” och inte får ro, tills the Matrix eller ’Livet’ i min värld, själv söker upp honom och erbjuder ett val: vill han ha svaret, eller bli lyckligt ovetandes igen. För att det ska bli en film så väljer han det första och gör ett bryskt uppvaknande till hur verkligheten egentligen ser ut. Filmkritikerna får kasta hur mycket ruttna tomater som helst, jag tycker fortfarande filmerna är geniala just för att de illustrerar ett mänskligt uppvaknande på ett helt nytt sätt. I det här fallet tror jag helt enkelt inte att de förstår!

Filmer och böcker hjälper mig många gånger att få på mig mina magiska glasögon, men i regnet med min vän hade jag all hjälp jag kunde önska. Vi fortsatte att prata om hur man märker att något har skett där på livets verkliga sida, hur det likt ett kvitto speglar sig i det vi har runtomkring oss som vilket bevis som helst - om man bara vet vad man ska leta efter. Och hur man enbart med sin önskan och fokus mot det man vill lösa eller komma igenom, kan få ’det’ att hända. Så helt plötsligt kan man bemöta en människa på ett helt nytt sätt än tidigare, eller så möter man kanske helt nya människor utan den där irriterande egenskapen, eller så upptäcker man en plötslig drivkraft mot något som inte funnits där förut, eller en nattlig dröm som visar på att något gammalt lösts upp. Än så länge har jag alltid missat att se när miraklerna skett, så det är genom att likt en spårhund lukta sig till sig stjärnstoftet som blivit kvar efter magin, som jag kan se att ett lager i den inre löken äntligen har skalats av.

Det var väl detta som var syntesen när jag och min vän norrlänningen tillslut fick ge oss för kylan. Regnet öste vid det laget ner och kaffet och smörgåsen var för längesedan slut.