Personalen på äldreboendet dit min farmor nyligen flyttat, får mer än lovord. Brevet jag fick härom dagen bubblade av intryck och nya erfarenheter. Alltifrån hur alla förväntningar på underhållning tillfredsställs under måltiderna, då en med bullrig stämma hela tiden ropar ”Hallå”, och en annan minst lika högljutt svär och ska gå hem till korna, någon annan lägger all mat i kaffekoppen medan hon bredvid sysselsätter sig med att sopa smulor och svepa in besticken i servetten så att hon inte hinner äta.

Ja, vi blir väl alla så en gång, men det handlar också om nya sidor hos sig själv som farmor nyktert lägger märke till under tiden de utspelar sig, som en längtan att gå tillbaka till barndomen eller om man kallar det sluta cirkeln och börjar om igen. Det är i och för sig till glädje för andra eftersom hon förra veckan efter en måltid fick en sådan lust att stämma upp i en gammal barnvisa, där hon satt bredvid sina bordskamrater - två systrar som aldrig säger någonting. Farmor började sjunga och såg till sin förvåning hur en av systrarna tyst sjöng med i alla verserna med ett leende på läpparna.

”Här får man leva på minnen”, sa en flicka ur personalen.
”Men”, sa farmor, ”jag kommer ju inte ihåg någonting. Hur ska jag då kunna leva på minnen?”

Minnen är en knepig men ljuvlig förmåga vi har. Igår när jag var ute i skogen och plockade blåbär till en mäktig myggsymfoni som gjorde att man inte kunde sitta alltför länge på samma ställe utan att bli helt tappad på blod, kom ett sådant där ljuvligt minne upp som om man dragit ut en låda i den stora minnesbyrån. Farmor brukade alltid plocka en kvist med blåbär till oss barnbarn så att vi kunde gå omkring medan de vuxna flitade på med sina bunkar. Alldeles varm gick jag omkring med det där minnet resten av dagen och vid ridturen med grannen senare på kvällen pratade vi blåbärs- och lingonminnen från svunna tider. Det var sött och ljuvligt som smultron på ett grässtrå!

Ridturen vi tog var en sådan där härlig idyllisk en: trevliga samtal, härliga galopper, stilla och lagom varmt-svalt sommarkvällsväder. Myggen gjorde oss visserligen sällskap då och då, men då travade vi raskt på en stund för att lämna dem bakom oss. En sådan ridtur fyller mig alltid med en sådan frihet och livsglädje, så det jag sa någon gång mot slutet kom alldeles från hjärtat:

”Tänk om man kunde stoppa ner den här turen i en liten ask och plocka fram i november när det är regnigt, lerigt och blåsigt”, sa jag. ”Tänk om…”

Varje människa är ju på ett sätt summan avsitt liv, oavsett hur långt eller kort det har varit. Vi minns, vi glömmer, vi förskönar eller kanske minns det värre än det var. Sanningen för något som varit är lika objektivt omöjligt som för nuet, även om väl alla någon gång med eftertryck hävt ur sig: Det var bättre förr!

I det där vanliga uttrycket tror jag det ligger ett koncentrat av all den smärta som i alla fall jag ibland upplever kring det simpla faktum att tiden faktiskt går. Förtvivlat försöker jag då etsa fast varje ögonblick så att det i alla fall inom mig ska leva i alla sin sötma i evighet. Det jag alltid kommer fram till då, är att jag hela tiden ligger ett ögonblick efter och alltså inte njuter av det vi kallar nu. Förlorad kämpar jag för att uppleva det som händer och inser att jag måste släppa för att kunna ta in. Hur många semesterresor är inte gjorda då någon tagit bilder för att dokumentera resan för minnenas skull och därmed missat hela upplevelsen?

Det är något med minnen, tid, då och nu som gör ont. Det är en tröghet att låta varje ögonblick sväva in fritt och lika fritt släppa taget om det då det vill vidare för att lämna plats för nästa. Men farmors beskrivning av vad som sker när årsringarna lagrar på sig, är ju att vi mer eller mindre tvingas tillbaka till nuet av det faktum att minnena försvinner, likaväl som framtiden är på nedräkning och maskinen kroppen börjar göra sig påmind om att den inte kommer att fungera i evighet.

”Mina tankar blir allt mindre”, säger farmor. ”Börjar svindlande närma mig evigheten och livet efter detta, men självupptagen kretsar allt istället kring kroppens alla obegripliga plågor och besvär – mina och andras.”

Så om vi inte klarade det innan, så tvingar oss livet att träda in i nuet innan vi går till evigheten. En vacker tanke!

Visst är hon underbar, min farmor!