21 juli 2018
På läktaren till livets arena
Alla kommer inte att få möjlighet att under en lugn stund på sin dödsbädd reflektera över livets beslut och vedermödor, men någon gång kommer nog de flesta av oss att se tillbaka på åren som runnit förbi med någon form av känsla. Kan man lära sig av andra människors misstag som lett dem till att ångra val och prioriteringar, eller måste man vandra sin egen väg och vackert vänta på att insikterna dimper ner som paket någonstans från ovan?

När jag nyligen läste om den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware som efter att under flertalet år arbetat med patienter i livets slutskede skrev en bok om deras insikter med namnet ”The Top five regrets of the Dying”, kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på tentapluggandet på högskolan. En vanlig och etablerad metod var att lägga kurslitteraturen åt sidan och istället göra allt så att säga baklänges, genom att lära sig kursen med hjälp av facit till gamla tentor. Tentorna hade liknande uppbyggnad och löste man bara tillräckligt många tentatal så kunde det till och med hända att man på sin egen tenta träffade på en gammal bekanting.

Innan jag går vidare i detta aningen hypotetiska resonemang, som trots allt berör alla med en vag oro inför livets slutskede, så är det på plats att avslöja de döendes topprankade ånger-lista. För att vara lite dramatisk så börjar jag från slutet med plats nummer fem:

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

4. Jag önskar att jag hade behållit kontakten med mina vänner.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor. – Många människor ansåg sig ha tryckt ner sina egna känslor för den övergripande fridens skull och hade nöjt sig med ett mediokert liv långt ifrån sin inneboende potential med sjukdom och bitterhet som följd.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt. – Detta uttryckte alla män.

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv som var sant för mig själv och inte det liv som andra förväntade sig av mig.

De fem insikterna och grund till ånger som boken beskriver skulle man kunna föreställa sig att en rationell 2000-talsmänniska tog rakt av för att minimera riskerna att inte bli bitter den dag det beger sig. Men lika lite som studenten kan hela kursen genom att lösa tentatal så blir livet rätt märkligt om man skulle leva det för att kanske kunna vara nöjd sedan. Nej, Bronnie Wares lista är verkligen inte något facit för livet, snarare ett tragiskt bevis på att så många människor inte sett vad de haft omkring sig förrän det varit för sent. Eller för sent är kanske inte helt rätt, eftersom det knappast inte är för sent för en människas förståelse och förlåtelse av sig själv så länge hon andas och är vid medvetande. Samtidigt är det ju väldigt enkelt att ångra något man är helt trygg från att någonsin behöva närma sig igen och kunna påverka. Någon som ligger på dödsbädden sitter ju redan på läktaren för mycket av livets besvärligheter.

Det är naturligtvis fantastiskt att dessa insikter slutligen kom till människorna i boken och jag hoppas att de kunde förlåta sig själva för att de inte ha haft modet att göra något åt det när de kunde, även om jag tvivlar på att så många var medvetna om vilka val de stod inför när deras liv var på sin höjdpunkt. Det låter nämligen mer för mig som en slags nostalgisk efterkonstruktion då man liggandes vid livets exitskylt får en skymt av en rosaskimrande värld över hur det skulle kunna ha blivit. Problemet är bara att när man redan sitter på läktaren till livets arena är det omöjligt att känna stunden av det brinnande nuet där besluten och rädslan är lika heta som glödande kol. I efterhand går det inte att uppleva den sammantagna massiva upplevelsen av riskerna, våndan och kvalen besluten omgavs med för att leva ett liv i linje med sina önskningar, sin vilja och sina känslor. På läktaren ser man bara det rosaskimrande liv som vägvalet skulle ha lett till, inte skärselden man skulle gå igenom för att kanske nå dit.

Snarare än ett livets facit ger nog listan i Bronnie Wares bok främst en insikt om, som hon själv uttrycker det, att hälsa ger oss en frihet som få inser att vi har förrän den dagen vi inte har den mer och då är det för sent. Det låter visserligen lätt hysteriskt att kräva av sig själv att ständigt gå omkring och vara medveten om sin fria vilja. Men när man ser tillbaka är det ändå en ledtråd till att också se alternativen vi inte vågade eller prioriterade att välja och därmed öppna upp vägen för en förlåtelse av sig själv: ’Jag vågade inte’ eller ’det andra var viktigare just då’. På författarens hemsida kan man bland annat köpa en t-shirt med texten ’Compassion starts with ourselves’, rakt översatt ’Medkänsla börjar med oss själva’.

Sorg över det som inte blev som man hade tänkt sig tillhör livets skeende och är läkande, men att ångra något är dess motsats och som att sätta fast sig i ett skruvstäd och snurra åt så att det svartnar för ögonen. Det senare ger ingenting och är förmodligen ett tafatt försök till att slå på sig själv istället för att känna på sorgen som ligger bakom. Bort med ångern och in med medkänsla och förlåtelse alltså, tog man inte chansen att leva ett medvetet liv så gjorde man inte det, och då är det på tiden att sörja det innan man går hädan.

Livet är känt för att rulla på för oss människor, men även om jag inte tillhör dem som tror att man ska leva varje dag som den sista, så har jag efter vissa meningsfulla villovägar börjat bära mitt liv mycket nära mig själv. Det är inte för att det ska bli bra sedan, utan för att jag har en inre övertygelse om att jag hittat min egen väg och det även om den bitvis är rätt knagglig och jag inte har den ringaste aning om var den kommer att sluta. Men en sak vet jag och det är att jag inte kommer att ångra några av punkterna 1-5 ovan.