Som en huva läggs ett lock över mig. Det känns som om jag tappat rodret till den skuta som är jag och med det försvinner allt förutom vad jag ska göra härnäst. Jag diskar, men i mitt medvetande hänger jag redan tvätten som fortfarande mullrar runt i skum och vatten i källaren. Sen måste jag gå en sväng med min hund, sen måste jag…

Det är som om jag rörts med ett trollspö, för i ett slag hamnar kroppen i en spänning som mest påminner om något som fryser till is. Spänningen i kroppen åstadkommer en hård kärna som om någon med en tråd dragit ihop mig från insidan och dag som natt ligger denna kärna kvar och hindrar mig från att få någon vila trots att jag sover eller gör något jag tycker om.

Jag ”måstar” vidare, den ena saken efter den andra. Men när listan tar slut så fortsätter huvudet mala och jag känner spänningen ta tag i morgondagen och det jag ska göra då. Kommer det att fungera? Kommer jag att hinna? Kommer jag att klara av det?

Det är som trolleri, men något som hade hört hemma i en mindre angenäm film. Andningen hänger snart med regissören och begränsar sig till lungorna och glömmer helt bort att den är en del i resten av kroppen. Men om bara detta hade varit nog! För sen bjuder även hjärtat upp till dans med hårdare och snabbare slag. Följden blir en lätt huvudvärk strax över ögonbrynen till en baston av illamående.

Det är då en annan del av mig plötsligt vaknar upp och undrar vad det är som har hänt! Som en åskådare sitter hon på läktaren och betraktar tyst skådespelet som regissören Stress har åstadkommit.

Det blir natt och jag sover endast lätt. Ofta vaknar jag, men istället för att vara dåsigt sömndrucken är jag klarvaken, beredd att kasta mig iväg i språngmarsch på nolltid. Det är en konstig känsla, ovan, men verklig. Åskådaren registrerar tyst det som sker.
Dagarna fortsätter och den hårda kärnan inuti skiljer nästan ut sig från resten av kroppen, så ogenomtränglig för alla intryck. Åskådaren börjar skruva på sig och undrar om det verkligen ska vara så här. Den ena saken görs efter den andra, men allt är dött och saknar alla spår av cirkulation och glädje.

Jag upptäcker att det börjar kännas bättre när jag gör saker hela tiden. Oron stillas med sysselsättningen och dovt märker jag att jag tar mig fram på min lista under tiden att minuterna tickar fram till dagar och veckor. Det är när jag sätter mig ner för att ta igen mig, meditera eller sova som min inre motor tycks rusa likt en bil där man trycker ner gasen utan att släppa upp kopplingen.

Så jag fortsätter att göra saker för att det känns bättre.

Det är då åskådaren äntligen ställer sig upp i bänkraden. Hon harklar sig och efter den efterföljande tystnaden ljuder rösten djup i den lilla salongen. Hon säger:

”Det måste inte vara så här! Det finns ett annat tillstånd man kan befinna sig i under dagens och nattens timmar. Det kallas avslappning.”

Åskådaren berättar att jag måste spola tillbaka bandet och då jag är stilla ta mig igenom den oro jag känner, istället för att fortsätta att springa ifrån den. Så jag tar ett djupt andetag och sätter mig ner. Min oro sätter sig bredvid, men hon är inget att vara rädd för säger Åskådaren, oron är också jag själv.

Hjärtat pumpar, andningen skälver men jag sitter kvar med min oro bredvid mig. Min oro berättar att hon i själva verket är någon som vill vara duktig och klara av - om det så är jobb eller hemmaliv. När hon får prata och jag vågar lyssna blir det lättare att sitta stilla och med det sprider sig andningen i kroppen och hjärtat slår snällare.

Dock är det skört och en endaste liten tanke räcker för att dra igång kroppen som en maskin som vrålar igång på högsta varv. Sakta varvar den ner, för att sedan varva upp, den varvar ner och förblir summande i en behaglig tomgång som inte tar i mer än den behöver. Lugnet sprider sig mer och mer och går in lager för lager mot mitt centrum. Kärnan börjar fyllas av liv och jag stannar bara kvar. Livet känns åter lätt trots att almanackan är oförändrad. Det handlar om något annat, något som är svårt att ta på men som blir så verkligt att många dör av följderna.

Stressen är som med liknelsen om grodorna som ligger i en kastrull med vatten. Sakta värms vattnet upp grad för grad och i stället för att hoppa ur märker inte grodorna hur temperaturen till slut passerar den gräns som får dem att dö.

Så mitt i stressen gäller det att komma ihåg vad livet kan vara. Med lite arbete går det att bryta den.