Blicken sveper över mossan, förbi den stora stenen och in under granen. Det är något där! Är det ett litet björkblad som kommit på villovägar eller är det sommarens gula läckerhet: Cantharellus cibarius?

Sanningen är att jag aldrig verkar bli trött på letandet av dessa underbara svampar. Jag har visserligen även lärt mig känna igen Karl Johan och Trattkantareller under årens lopp, men även om skogen nu är full med andra ätbara svampar så har jag helt enkelt ingen lust att vidga vyerna mer än så. Det är jakten på denna stillastående gula läckerhet som tillfredsställer mig så gott som varje dag från juli och till sena hösten.

Man kan visserligen inte födas med svamp i generna, men den andra komponenten ’miljö’ innehöll åtskilligt med kantarelljakt från tidiga år. Pappa förde årligen en prestigefull kamp mot sina tre systrar i konsten att hitta mest kantareller under semesterveckorna i våra intilliggande sommarstugor. Säkerligen bara en udda form av syskons vanliga kamp, men tetandet förgyllde min barndoms somrar.

Alla syskonen hade sina egna ställen och pappa skulle aldrig för sitt liv berätta om var han hade hittat svamparna som han retfullt svängde i kassen under lillasysters näsa på vägen förbi deras hus – för man måste visa hur mycket man hade hittat, det var bara ett måste. Som storebror var nog pappa den som retades mest, men syrrorna låg inte långt efter.

Och ibland fick jag följa med. Det var ett äventyr som nästan fick mig att känna mig som en i Enid Blytons Fem-gäng. Som dåvarandes tioåring var jag nog inte den enda som älskade mysterier – för det var vad det var. Pappa bar sin slitna träningsoverall i mörk senapsfärg, jag fick leta upp något som skulle göra mig näst intill osynlig bland björkar och granar.

”Vi ska på hemliga ställen”, sa pappa, ”så det gäller att se hemlig ut.”

Jag minns att jag njöt i fulla drag när vi gömde cyklarna i vägkanten och att prata i samtalston var inte att tänka på: vi viskade. Åh, det var så spännande! Väl på svampstället fick jag lära mig att stänga ute allt och låta blicken svepa inställd på att ge larm då den stötte på något gult. Och sedan de där orden som bubblade upp och som inte gick att hejda när det hände: ”Åh där är en, och där och där finns också en!” De behövde jag inte lära mig, de bara kom av sig själva.

Jag bor nu alldeles invid en skog där jag går promenader med min hund i stort sett varje dag. Systrarna har ersatts av ett gäng tanter som vandrar omkring med sina korgar och svampknivar. Vi träffar aldrig på varandra, men kantarellkampen ligger ordlös i luften. Jag går visserligen inte förbi deras hus och håller upp min fulla påse framför deras köksfönster samtidigt som jag sjunger en extremt retfull och barnslig ramsa, men det ligger så djupt rotat att jag fortfarande smiter in på mina ställen utan ett ljud och självklart inte avslöjar dem för någon. Mystiken ligger kvar och jag tycker faktiskt att den är ganska spännande, sedan har jag väl blivit åt det diplomatiska hållet så jag glädjer mig om de också får lite kantareller att steka i smör och åtnjuta endast med lite salt till.

Bortsett från konkurrensen är det en njutning att leta sig fram i skogen med endast gult i åtanke och det har slagit mig den senaste tiden att kantarell-letandet påminner en hel del om en aktiv form av meditation. Efter stunden i skogen har jag ofta fått en paus från mina annars ganska livliga tankar. Visst är det mycket som åstadkommer en sådan effekt, men tänk på vad meditation egentligen är: fokuserad avslappning, och genom att fylla med mig gult och traska på i den miljö som jag tycker om som mest känner jag hur huden, vävnaderna och alla organ liksom andas ut och släpper sina spänningar.

Dock har jag märkt att det är en balans mellan att söka och finna. Ett visst mått av min egen uthållighet ingår säkert också i receptet, men de somrar då jag faktiskt hittar kantareller i proportion till mitt sökande ger det mig inte bara tillfredsställelse när jag njuter av smaken utan även att bara få hitta dem och plocka dem. Söka och finna, söka och finna.

Det får mig att tänka på att man traditionellt kallar de människor som sysslar med självkännedom av något slag för just sökare. Jag kallade mig själv så en gång i tiden, men insåg efter ett tag att det hela många gånger handlade om att sökandet blev ett syfte i sig själv. Så jag började kalla mig själv för finnare istället och genast kändes det bättre. Det krävs en balans mellan att söka och finna, även om man de flesta gånger måste anstränga sig för att finna något och att kanske sökandet tar med tid i anspråk.

Så när jag traskar i skogen inställd på gult så är det för att finna, inte bara för att söka. De år då det varit ont om svamparna och tanterna i grannhusen har kommit först med sina korgar och knivar, och inte heller lämnat kvar så mycket, har jag gått tillbaka till att bara njuta av allt det andra. För av skogens väsen finns det alltid tillräckligt – det finner man alltid om man bara vill.