Stora idrottsevenemang tillhör något som ger min dag en guldkant. Så när nu fotbolls-VM har svept in norr till söder, öst till väst i sin runda sfär, märker jag att mina sinnen skärps i ett uppåttjack.

Fotbolls-VM är inte som OS, sim-VM eller friidrotts-VM – det är inte främst perfektionisternas mästerskap, trots noggranna förberedelser och analyser. Det liknar det mer ett gladiatorspel i modern tappning. Den känslan får i alla fall jag då kameran sveper runt spelarnas tjurnackar, muskulösa ben och breda axlar då de står i spelargången på väg ut till drabbning. Många kanske minns storfilmen Gladiator från 2000. Fotbollsspelarna står inte där likt grekiska statyer eller anatomiska dockor som en friidrottsmans eller kvinnas kropp lätt för tankarna till. Istället för att som friidrottaren ha år av medveten träning bakom sig för att kunna utföra en begränsad rörelse på ett optimalt sätt, uttrycker fotbollsspelarens kropp mer människans ursprungliga unikhet, en kombination av kraft, kvickhet och snabbtänkthet.

Enligt ett uppslagsverk på nätet kallas fotboll för världens mest populära sport. Enligt uppgifter där spelar 240 miljoner människor i 200 länder regelbundet fotboll och fotbolls-VM som arrangeras var fjärde år är det sportevenemang som ses av flest människor. Bara förra VM-finalen mellan Italien och Frankrike lär ha setts av 715 miljoner människor världen över.

Sedan är ju fotboll en grupp på elva individer som tillsammans utgör ett lag där summan av de sammanlagda delarna väl uppväger stjärnstatusen hos några få – om spelarna sköter sina kort. Så när jag inför varje match hänger med kameran som sveper över dessa unga män där de laddade står i spelargången på väg in på den skränande arenan, så får jag en känsla av att detta är mästerskapens mästerskap. På något sätt är det ett världskrig under ordnade former – i alla fall på planen – och till skillnad från det mesta som sker världen över också rätt jämlikt. De står där med benskydd som enda sköld då drabbningen mellan fysik och hjärna snart ska ta ska ta sin början.

Då de gått in på planen och ställt upp sig på en lång linje för att lyssna på sina respektive nationalsånger får jag åter en känsla av att det också är ett dramatiskt möte mellan människans olikheter och likheter. Elva spelare från Sydkorea med sneda ögon och sitt unika hårmode står bredvid elva spelare av helt annan hudfärg och näsor. Kameruns spelare skiljer sig från Nigerias, mer än i färgerna på sina dräkter, likaväl som turkar skiljer sig från Serber och danskar från engelsmän. Som en underbar mix av arv och miljö står de där och representerar de tuffa av de tuffa från sin kultur.

Kulturen får ännu större genomslag då ljudet av pipan hörs och spelet börjar. Alla har sin unika spelstil som andas vem de är, vilken taktik de än coachas till att ha. Temperament och historia är samlat då varje lag anfaller. I Brasilien lär det exempelvis vara många kritiska röster då deras VM-lag satsat på en stark defensiv. Kritikerna säger att det är brott mot hela den brasilianska kulturen! Brasilien ska spela sambafotboll, annars är det ett övergrepp mot vem de är!

Naturligtvis kan både eldiga argentinska spelare spela bra defensivt, lika väl som lagmaskinen Tyskland kan spela ett kreativt och inspirerat anfallsspel. Alla har sina styrkor att vila på och det verkar som att dessa har mycket gemensamt med deras folks mentalitet. Det är så oerhört charmigt, för om olikheterna blir tydliga så blir också likheterna det! På planen mellan hårda tacklingar och finurliga dribblingar utspelar sig det som jag tror är gemensamt för alla. Det är inte bara ett yttre slag utan även ett i det inre. Tänk dig själv när man ligger under med 2-0 och man i närkamp efter närkamp går förlorande ur. Man är trött och vill helst börja tänka på nästa match. I den situationen tror inte jag det har någon betydelse om man är dansk eller sydafrikan. Det krävs lika stor kraft för att fortsätta kämpa för att vända underläget till seger.

Tyskland har ett ungt men mycket talangfullt lag. I första matchen mot Australien fick de igång sitt spel och lekte hem segern. Kommentatorerna talade då om att deras största utmaning nu var att komma tillbaka till något sorts ödmjukt tillstånd så att de inte förlorade sig i framgången. För då de under turneringen möter en motgång, en match då bollen helt enkelt inte studsar deras väg, så kommer de inte att kunna hantera den utan att falla ihop som ett korthus. En bibehållen ödmjukhet bäddar för att lyckas genom framgången och vilka hinder man än möter på vägen. Inte heller här tror jag att det är någon skillnad mellan en tysk adrenalinstinn yngling och en argentinsk i samma situation.

Världens fortsätter med sitt under tiden fotbolls-VM pågår och jag har väl lite blandade känslor om relevansen mellan nyheter och nyheter. Det kan ju alltid diskuteras vad som är nyheter och inte, men det blir lite absurt när nyheter om självmordsattentat och oljekatastrofer får kämpa om samma utrymme som Svennis förmodade enande av ett gäng individualister i sitt afrikanska lag.
Men om jag går till mig själv så läser jag hellre om Svennis, för hans förmåga att skapa en grupp är något världens män skulle kunna lära av, för att inte tala om Sveriges politiker som just nu befinner sig i upptakten till en valspurt. Tänk var konstruktiv denna valdebatt skulle bli om man liksom i fotboll införde en domare som med uppdragna knästrumpor och pipa i munnen kunde ge gult och rött kort när politikerna kom alldeles för långt bort från ämnet i sina försök att armbåga sig fram och skaffa sig fördelar gentemot något annan. Tänk vad mycket tid politikerna skulle få till att skapa ett bra samhälle, om de slutade med att slå på varandra!

Det finns ju ingen så klockren situation för ett rött kort i fotboll som när en fotbollsspelare gör en glidtackling och satsar på bollförarens ben istället för på bollen. ”Det är fotboll vi spelar, grabbar!” Det ni, Fredrik och Mona!