Jag bor alldeles invid en motorcykelled. Från tidig vår så fort vintergrusen av sig själv halkat av vägen, till de sista fina höstdagarna, brummar, surrar och oväsnas de förbi mitt hus. Eftersom jag bor mitt i något som liknar en s-kurva på vilken avancerad motorbana som helst, ser jag många typer av kurvtagningar, likaväl som jag hör accelerationen och växeltekniken på raksträckorna som finns både före och efter.

Två kilometer från mitt hus ligger en bensinmack och det är ovanligt att man passerar där en solig dag utan att se en rad blänkande hojar på rad och en skrattande grupp läder- eller gortexklädda grabbar mitt i en meny med korv och dricka. Grabbar och grabbar förresten, åldern varierar nog mellan 20 och 70 men grabbar är nog vad de känner sig som oavsett ålder.

Jag minns för en sådär tjugo år sedan då det blev populärt bland de då femtioåriga fyrtiotalisterna att förverkliga sina pojkdrömmar att få glida omkring på något stort, blankt och högljutt på två hjul och sedan dess har nog söndagsåkarna, som jag kallar dem, bara ökat i antal. De ”riktiga” motorcyklisterna, de som kör även när det regnar och inte bara har överraskats av en regnskur på 30 milaturen under lördagen, bemödar sig knappt att göra den där hemliga hälsningen som är tradition när man möter en frände på vägen.

Det lär vara frihet som är anledningen till att så många väljer mc-åkandet som hobby. Det klassiska svaret jag fått av alla söndags-mcfarare jag frågat om varför de klär ut sig och ger sig ut på småvägarna på landet, är:

”Frihet! Man är aldrig så fri som när man kör motorcykel.”

Någon nämner väl också det där med dofter, men det borde väl gälla även dem som cabbar ner och låter vinden rufsa håret istället för att klämma in huvudet i en hjälm så att man knappt ser för sina bullande kinder, ännu mindre prata på ett sofistikerat sätt.
Ju mer jag tänker på det där med frihet så tror jag att det ligger en hel del i deras svar. Det råder nog en brist på frihetskänslor bland de flesta: jobb, lån och räntor, barnuppfostran, snygg gräsmatta och välrensade rabatter, roligast på festen, bjuda igen vid rätt tillfälle och mycket mer. Det är inte undra på att så mycket drar på sig mc-stället och bara drar iväg på sin hoj med utbytt ljuddämpare och handtag så höga att ingen vettig människa skulle kunna sitta sådär med händerna längre än fem minuter innan de blev tomma på blod. Man blir till rebellen mot allt!

Efter fem år som rundningsmärke har jag skådat många vrålåk och kan i stort sett höra skillnad på en Ducati och någon vanlig japanare. Det jag allvarligt börjar undra är om det inte skulle finnas något enklare sätt för dessa människor att känna sig fria på men i sina egna liv för att slippa klä ut sig någon annan. För det är en gåta för mig hur så många verkligen taget steget och försökt se ut som en rebell. Ätandes sin meny på macken sitter de i sina sprillans nya fuskgamla skinnställ med kedjor, scarfsar och fjädrar på armar och ben, och det förtar en del av effekten då man ser just en sådan klumpigt sätta ner foten vid stoppskylten på väg därifrån näst intill tappande hela sin blänkande dyrbarhet i asfalten.

Att fly från något är inte detsamma som att verkligen bli fri, i alla fall inte efter min definition. Frihet är en känsla som är läskigare än man kan tro, men vägen dit har jag kommit på leder genom att sluta fred med det jag tror att jag sitter fast i. För i själva verket är det jag som sitter fast i det, inte tvärt om. Det är jag som inte vågar existera utan mina bojor som i sjäva verket är en flytväst på livets flod. Min strategi för att nå frihet är således att kasta bort lite i taget, ungefär som man rensar i en låda, det går inte att göra sig av med alla gamla minnen på en gång.

Det finns många kvinnor som kör motorcykel också. De har ofta mindre mängd mage som vilar på tanken och lite mer att sitta på istället och ofta kommer de i par med sina män i precis lika skinnställ vilket påminner mig om den klassiska husvagnsfamiljen som alltid bar identiska träningsoveraller. Det är både lika gulligt och charmigt när jag ser dem åka förbi eftersom de dessutom tar s-kurvan med glans och passar på att se sig om samtidigt som de i lugn takt surrar vidare.

Motorcykel-flugan kan väl mer än något annat ses som människans längtan efter frihet, att leva på gränsen till vad man vågar, våga vara sig själv, våga stå för det man tycker, förverkliga sina drömmar, våga vara rebell - kort och gott att känna att man lever. Om man ser det på det sättet så är det ju riktigt spännande att mc-åkandet bara ökar år för år. Även om friheten bara varar de där milen man åker så kanske den föder en längtan efter mer, då nästa steg blir att längtan börjar smyga sin in i vardagen och då kanske nya kreativa sätt kan skapas så att den där härliga känslan får utrymme även där. Tänk vilken fin dominoeffekt! Tänk om det ändå vore så!