En torsdagsmorgon i september tog jag tåget in till Stockholms city för att stilla min nyfikenhet. Jag ville ta reda på hur en TV-spelning gick till och målet var TV4.

Jag hade anmält mig till att vara med som publik, ni vet den som ibland filmas innan och efter reklamen och som då och då klappar händer för att bidra med lite mänsklig värme i en annars kall TV-studio. Vi var en liten skara på 17 personer, där alla utom en var förväntansfulla damer i mogen ålder. Den där andra var en ’han’ som säkert släpats dit av sin hustru för att få se ’han Magnus som vann Let´s Dance’.

Programmet vi skulle vara stämningshöjare till var en direktsändning av Malous myssoffe-program ”Efter tio” och enligt den muntra flickan som samlade ihop oss i TV4s restaurang med det klämchecka namnet Fyran, sa att ”Det blir nog ett höjarprogram idag. Martin Stenmark kommer, för att inte tala om världens starkaste man!”

Vi följde med genom fönsterlösa korridorer och vred på huvudet både en och två gånger när någon med bekant utseende flöt förbi. Med en surrealistisk känsla av att ha tagit steget in i min egen TV-apparat eller att vara på någon sorts TV-planet, guidades vi in i studion över sladdar och under kamerastativ. För att elda på känslan hördes de sista tonerna från TV4:s morgonprogram från andra sidan väggen.

Men lika snabbt som den där homosexuella killen i Lödder knäppte med fingrarna, var känslan borta och människorna blev bara människor. Som den självklaraste saken i världen stod kameramännen likt skuggor bakom sina kameror, studiokvinnan rumsterande runt och puffade upp kuddar, Malou styltade omkring i ett par boots som såg ut att vara alldeles för höga för att gå i, världens-starkaste-man-Magnus satte sig på en stol som såg ut som en miniatyr jämfört med honom, Martin Stenmark såg trött ut men skämtade hemtamt med de andra, och jag… 5-4-3-2-… Kameran svepte över oss damer och herren som satt sig på översta bänkraden. Våra applåder fyllde rummet med sladdar, lampor och människor med så mycket värme som det var möjligt en kall med klar torsdagsmorgon.

Jag mindes plötsligt att jag sett programmet en gång tidigare då jag en förmiddag i våras var hos tandläkaren och sittandes i tandläkarstolen upptäckte att det fanns en TV i taket som jag kunde fästa min uppmärksamhet på under tiden det borrades och sögs. Vad det handlade om då har inte etsat sig fast, men programmet denna morgon handlade om hjärnan.

Förutom en kändis som intervjuades om hur det var att ha och leva med panikångest, besöktes programmet av en kognitiv terapeut, en hjärnforskare och sist men inte minst en författare som inte pratade så mycket om sin bok utan om sin barndom som mobboffer och sin upplevelse av att ’ha blivit berövad på den han var avsedd att bli’. Som udda fåglar var de tre heta killarna från Ladie’s night där, men förutom dem skulle programmet lika väl kunna ha haft undertiteln ’Människor som mår dåligt’.

Det var långt ifrån bara ord som förmedlades. Intensiva känslor svävade runt bland sladdar och kameror och Malou guidade skickligt den hon intervjuade till att förmedla just detta. Men som alltid gjorde sig den andra verkligheten regelbundet påmind genom reklampauserna. Och alltför häftigt for vi upp till ytan som om det hade varit havets djup gett oss alla en allvarlig form av dykarsjuka.

Plötsligt slog det mig att de spektra av världen som iscensattes framför mina ögon var en ypperlig demonstration av den verklighet som vi hela tiden utmanas med: Den inre verkligheten och ytan. Författaren berättade om sina starka känslor av att ha varit ett utsatt barn, samtidigt som jag hörde springet in och ut genom den stora metalldörren och någon som sa: ”Är det något som har koll på när food:en kommer?”. Svaret uppenbarades i dörren några sekunder senare då en doft av varm mat spred sig i lokalen följd av en matlagare som följde efter den rullande bardisken nervöst plockades i salladen för att få den att se fräsch ut. Författaren var tio år och någonstans i Småland.

När tittarfrågorna till slut lästes upp och panikångest-killen redogjorde för vad hans chat med tittarna under programmet handlat om, sammanfattades allt så enkelt: Många, många, många människor mår förskräckligt dåligt utan att kunna förmå sig att söka hjälp!

Återigen såg jag mig omkring och insåg att föreställningen jag var mitt i inte bara illustrerade den verklighet vi befinner oss i utan även den vi är fjättrad i. Det gigantiska avståndet mellan det som sades och det som ramade in allt, eller mellan ’så som det är’ och ’så som vi tror att det ska vara’. Tittarnas frågor speglade alla det fängelse om att vara den enda människan i hela världen med sina upplevelser. Många vågade inte söka hjälp, andra försökte hos vårdcentraler där de fick svaret att: ’Dina värden är bra. Du är frisk!’ Istället för att söka vidare under den tid i historien då informationen om precis allt finns i stort sett i vartenda hem genom internet, slutade de där.

Under fjärde reklampausen serverades smågodis till publiken så att blodsockernivåerna skulle slå i taket inför de återstående applådomgångarna. Malou satt och pratade tyst med författarens om just blivit lite okänsligt avbruten för en reklampaus och han såg tacksam ut för att hon fanns kvar och inte försvunnit hon också.

Blodsockernivån räckte ända till jag satt på tåget hem igen. Men jag kunde inte sluta tänka på om den där känslan att vara ensam om det man känner nästan är värre än upplevelsen av själva känslan i sig. När tåget stannade på min station hade jag inte kommit fram till något svar för det beror naturligtvis på vad det är man känner. En sak stod emellertid klart för mig: den där känslan av att ’vara den enda i världen som känner som jag gör’ och ’att inte vara som andra’ är relativt enkel att sticka hål på om man vill. Det är ’bara’ att söka upp någon att prata med och det behöver man varken läkare eller vårdcentral för att göra. En början kan vara att söka i Wellnessguide´s expertlista, men framförallt hålla i minnet det kändiskillen med panikångest avslutade med att säga: ”Kom ihåg att det finns hjälp att få!”