Artikeln om kvinnan som efter femton år som ratad manusförfattare skrev en roman som gjorde succé och nu kommer att bli film, läste ni den? Tidningar och TV är visserligen fulla av liknande framgångshistorier, för att inte tala om att det är ett mycket uppskattat filmtema. Fingrarna tar snart slut om man ska räkna upp alla de filmer som berättar en historia om personen som ger sig på ett näst intill hopplöst projekt och som efter åtskilliga motgångar ror det i hamn till ljuv musik och långa eftertexter.

Men det behöver inte handla om drastiska saker som att tillfriskna från en livshotande sjukdom eller att lära sig gå på nytt trots läkarnas pessimistiska prognoser. Det kan handla om mycket mer vardagliga saker som att gå ner i de där tio kilona som satt sig kring midjan och envist stannat kvar oavsett tappra försöka med Atkins och GI-metoden, eller för att inte tala om träna upp sina medelålders lite väl fladdriga lår så att man med gott samvete kan låta jeansen hänga kvar i garderoben en varm sommardag och istället dra på sig ett par svala shorts.

Livet är fullt av de där projekten som nästan inte är någon idé att påbörja just för att de är näst intill omöjliga att uppnå, men hur gör man då?

För några år sedan delade Kenny Bräck ut pris för årets prestation på den årliga idrottsgalan. Han skulle likaväl kunna fått det själv, för det var han som efter en allvarlig olycka med racingbilen låg på sjukhus med näst intill var enda ben brutet i kroppen. Läkarna sa att han aldrig skulle kunna gå igen, men Kenny Bräck han satte målet högre han och sa att han skulle köra racing igen. Och det gjorde han.

Under prisutdelningen talade han om att det krävs en dåres envishet för att lyckas inom sport. För man måste hela tiden tro på det som ingen annan tror på. En god vän till mig som jobbade på bank i Karlstad, berättar då och då om när den unge och endast lokalt kände Kenny Bräck kom in och skulle låna pengar till en formel 1-bil! Han fick inte lånet, men det är ju redan historia hur han blivit en av de bästa Indycar-förarna genom tiderna och det är något som väl går att jämföra med Formel 1.

Priset den gången gick till Kajsa Bergqvist som efter att hälsenan gott av kom tillbaka till eliten och vann de ädla medaljerna igen. Jag minns hur hon tårögd berättade om hopplöshet och förtvivlan under året som gått, men att det äntligen vände när det såg som mörkast ut.

Förr tänkte jag mig denna envishet och målmedvetenhet som en talang som vissa människor bara har, och som liksom Gud glömde att välsigna mig med den dag jag föddes, eller kanske den helt enkelt inte fanns i mina gener! Det är mycket möjligt att det är en talang eller gåva, men varje gång jag läser eller hör en historia berättas så är resan svår och jobbig för alla, särskilt innan de första små resultaten nås. Att det krävs hårt arbete tror jag alla vet, men jag tror nästan alla skulle vara villiga att lägga ner sin själ i något och jobba dygnet runt om man visste att det skulle ge något. Det är där nyckeln ligger. För de som når sina mål vet inte att det de gör kommer att ge något resultat även om de i sitt inre hyser en tillit om att de ska göra det.

Tycker du att jag är för målfokuserad? Tycker du kanske att jag skulle fokusera mer på att den där som håller på att kämpa faktiskt gillar vad den gör? Jo, visst är det så och det är en mycket viktig dimension i det hela. En nyckel till framgången är nog många gånger att släppa målet och bara njuta av det man gör utan att vara så fixerad vid vart man är på väg. Och kanske är det faktiskt det där som kallas ’roligt’ hela grejen. Det är det roliga som gör att man håller styrfarten när ens strävan tillhör vardagen. Nyttig mat, ge sig ut och jogga, sitta timmar vid datorn, meditera, eller vad det nu är som krävs för att nå något – vägen är allt som man brukar säga.

Det finns mängder av litteratur i ämnet och föreläsarna som vill berätta hur man gör är så många att det nästan är löjligt. Men det jag börjar inse är att det här med upplevelsen av att kunna påverka sin situation, att rent av helt bestämma sitt liv är något som är tidens stora fråga. Den galopperande psykiska ohälsan tror jag många gånger är resultatet av att inte kunna påverka sin situation ett dyft! Och det som Kenny Bräck talar om som ’en dåres envishet’ är något som vi alla stegvis håller på att upptäcka inom oss – de som inte gör det dör själsligen på ett eller annat sätt.

Jag tillhör alltså inte dem som ser på vår ökande psykiska ohälsa som en välfärdsproblematik utan som ett symptom av vår civilisations största fråga som handlar om hur var och en av oss måste komma på att vi helt och hållet kan skapa oss våra egna drömmars liv och därmed uppleva himmelriket på jorden till skillnad från det helvete som annars är det vi står upp till knäna i.
Så det i alla fall jag vill höra mer av är hur Kajsa Bergqvist tvivlade om att satsningen på att komma tillbaka till eliten skulle vara möjlig. Eller vilka tankar den där manusförfattaren brottades med under tiden hon skrev ytterligare en manustext som troligtvis skulle bli ratad. Vad tänkte hon på när hon somnade på kvällen, eller gick upp på morgonen?

Framgångshistorierna är bra om de fokuserar mer och mer på att lära oss andra hur vi ska bli vän rasande tvivel, paralyserande hopplöshet och mörkaste mörker. Det jag vill höra mindra av är medias bild av att det ska vara någon sorts skillnad mellan ’alla andra’ och de nått framgång och tillhör eliten. Det är för mig samma skillnad som kyrkan har velat skapa mellan Jesus och människorna, medan Jesus själv i allt han sa ville få oss att förstå att vi är som han.

Det finns ett lugn i att veta att man kan få allt man önskar sig, så till den milda grad att man faktiskt inte behöver ge sig ut och skaffa sig det. Jag har inte nått dit ännu, men jag börjar ana att bara vetskapen om att jag är en skapande människa ger mig den lyckan som jag annars söker i det jag strävar efter.