Vuxna karlar som jagar en boll i timmar...
Löjligt, tycker en del. Men det var precis vad jag gjorde i lördags - och det var väldigt roligt!

Efter drygt två timmars spel, med korta pauser för att dricka vatten, hände det. Krister, som var målvakt, kastade ut bollen till Sebbe som passade direkt till Per som såg Lennart komma springande på vänsterkanten. Lennart sprang snabbt, tittade upp och fick en hård passning av Per. Lennart slog till direkt och bollen for som en projektil in i målvaktens vänstra burgavel. Alla jublade på plan. Alla? Ja, Lennart är snart 79 år och gör inte sådana mål varje dag.

Jag gillar motion i alla dess former. Men fotbollen är den mest utmanande för mig. I skolan var jag direkt dålig, som tjugoåring platsade jag inte i något korplag. Min bollkänsla med fötterna var klent utvecklad. Bollen studsade alltid i från mig och jag var i det närmaste rädd för den. Nu i 52-årsåldern är jag vän med bollen och trivs i sällskapet med tonåringar och 20- och 30-åringar som verkligen kan spela. Och så en och annan pigg 60- och 70-åring!

Vad har hänt?

Glädjen att umgås tillsammans med sina växande barn även på fotbollsplan, tog över. Regelbundet spelande har gjort att jag nu är bättre än när jag var 20 år. Framför allt handlar det om att jag har slutat att tänka när jag spelar - för det hindrade mig (Jag kan inte, är inte bra osv, tänkte jag förr).

Klubben vi spelar i - SSGF - har som devis "Kul motion och gemenskap". Att det fungerar märks bl a i att alla vill fika tillsammans efter träningen. Vi umgås över åldersgränserna och trivs ihop!