”Tänk efter. Om vi rationaliserar företagen så mycket att arbetslösheten växer stort, vem ska då ha råd att köpa våra allt mer sofistikerade produkter. Att bidra till att våra egna kunder inte har några pengar, det är som att såga av den gren vi sitter på.”

Publiken kippade efter andan. Och det skulle komma mer.

”Varifrån kommer det största finansiella kapitalet till våra företag? Warren Buffet? Nej, från pensionsfonderna! Om vi ser till att allt färre har bra pensioner, vad händer då med vårt kapital när vi behöver tillskott i en investeringsfas?”

En smart kapitalist ser tydligen till att samhället är hyfsat jämnt, ekonomiskt fördelat,

Efter fem decenniers forskning har dessutom Wilkinson och Pickett, hälsoforskare och författare till Jämlikhetsanden, kommit fram till att rika människor i ojämlika samhällen mår sämre än rika människor i jämlika samhällen. Ekonomisk ojämlikhet är inte bara förklaringen till varför fattiga mår sämre än rika inom ett samhälle. Det är också orsaken till att fattiga människor i ojämlika samhällen mår sämre än fattiga människor i jämlika samhällen. Eller kort sagt att människor i jämlika samhällen mår bättre än människor i ojämlika samhällen. Denna omskakande och kontroversiella slutsats fångas i den utmanande undertiteln ”Why More Equal Societies Almost Always Do Better”

Utgångspunkten är FN:s jämförelse av inkomsterna mellan de 20 procent rikaste människorna i landet och de 20 procent fattigaste. Enligt denna måttstock är de nordiska länderna tillsammans med Japan de mest jämlika OECD-länderna. Den rikaste femtedelen av befolkningen har tre till fyra gånger så hög inkomst som den fattigaste femtedelen. De mest ojämlika länderna inom OECD är Nya Zeeland, Australien, Storbritannien, Portugal, USA och Singapore. I dessa sex länder tjänar den rikaste femtedelen av befolkningen mellan sju och tio gånger så mycket som den fattigaste femtedelen.

På punkt efter punkt finner Wilkinson och Pickett tydliga samband mellan ojämlikhet och misstroende, psykisk sjukdom, missbruk av alkohol och droger, förväntad livslängd, barnadödlighet, fetma, skolprestationer, tonårsfödslar, mord, frekvens av fängelsestraff och social mobilitet. Länder med relativt låg grad av ekonomisk ojämlikhet klarar sig bättre än länder med hög grad av ekonomisk ojämlikhet. Ett exempel är att 25 procent av amerikanerna och 20 procent av britterna och australiensarna lider av psykisk sjukdom, medan motsvarande siffra för OECD:s mest jämlika land Japan är 8 procent. Vidare är den förväntade livslängden bland de 23 jämförda länderna högst i Japan och Sverige och lägst i USA och Portugal. Omvänt är spädbarnsdödligheten lägst i Japan och Sverige och högst i USA och Portugal.

USA satsar högst andel av sin bruttonationalprodukt på sjukvård, och anses ha den mest avancerade vården i världen. Samtidigt är hälsotalen bättre i ett land nära bankrutt, Grekland.

Fler mord begås i ojämlika länder än mer jämlika stater, och samma mönster finns för ojämlika delstater i USA jämfört med mer jämlika. Motsvarande samband gäller för användningen av illegala droger där Australien, Nya Zeeland, Storbritannien och USA ligger högst medan Japan, Sverige och Finland ligger lägst.

Kriminologer som Nils Christie har påtalat att andelen personer i fängelse fungerar som en slags termometer för den sociala ohälsan i ett land. Wilkinson och Pickett redovisar statistik som visar en närmast perfekt korrelation mellan andelen fångar per 100000 invånare och ett lands ekonomiska ojämlikhet. USA och Singapore, OECD:s mest ojämlika länder, toppar listan överlägset. Lägst ligger något överraskande Grekland, men därefter följer Japan och de nordiska länderna.

Wilkinson och Pickett påvisar även ett samband mellan ekonomisk jämlikhet och kvinnors status. De visar också att människor i jämlika länder litar mer på varandra, att deras utbildningssystem fungerar bättre och att de är mer benägna att hjälpa fattiga länder genom bistånd.

De två brittiska forskarna tycker sig sålunda ha funnit receptet för en evidensbaserad politik, där metoden för att öka allas välbefinnande består i att utjämna inkomstskillnaderna. De skriver: ”De samband mellan ojämlikhet och utbredningen av de hälsorelaterade och sociala problem som visats i denna bok tyder på att om USA skulle minska inkomstskillnaderna till någonting i närheten av genomsnittet för de fyra mest jämlika av de rika länderna – Japan, Norge, Sverige och Finland – skulle den befolkningsandel som känner sig ha förtroende för andra stiga med 75 procent. Förekomsten av psykisk sjukdom och sjuklig fetma skulle på liknande sätt kunna skäras ned med nästan två tredjedelar och tonårsgraviditeterna skulle mer än halveras. Antalet fängelseinterner skulle kunna minskas med 75 procent och människor skulle leva längre – samtidigt som de skulle kunna arbeta motsvarande två månader mindre per år.”

Enligt Wilkinson och Pickett är de rika länder idag är så rika att inkomstökningar inte är nödvändiga för ökat välbefinnande. Även de fattigaste i dessa länder har tillräckliga ekonomiska medel för att leva ganska gott. Pengar har i rika länder därför i allt högre utsträckning blivit ett sätt att erövra social status. Status som man vinner genom shopping av de rätta grejerna och ett boende på rätt ställe.

Statusjakten leder enligt Wilkinsons och Picketts resonemang till ökad ohälsa på olika sätt för olika människor. Barn och ungdomar börjar redan i unga år konkurrera om betyg för att kunna kvalificera sig för de mest attraktiva utbildningarna, som både har ett statusvärde i sig och är en förutsättning för de mest välbetalda jobben. Föga överraskande finns det statistik som bekräftar att stress och psykisk ohälsa bland unga ökar i takt med ökad ojämlikhet.

För dem som lyckas nå attraktiva arbeten är hetsjakten emellertid inte slut. Istället vidtar en kamp där allt från klockor, smycken och kläder till bilar, båtar, lägenheter och fritidshus utgör mått på social status. För att kunna konsumera sig till ökad status arbetar människor därför allt hårdare och allt mer, vilket leder till stress och ohälsa. Denna skadliga livsstil frodas enligt Wilkinson och Pickett i ojämlika samhällen.

I ojämlika länder arbetar människor mer än i jämlika. De är också högre belånade, och de mår sämre. Det senare visar sig inte bara genom ohälsotal av olika slag, utan också genom en hög konsumtion av mediciner och illegala droger.

De människor som av olika skäl inte ”lyckas” i ekonomisk bemärkelse berövas sitt sociala värde. De upplever sig själva, och upplevs av andra, som fattiga. Detta leder i sig till både psykisk och fysisk ohälsa, men det kan också ta sig andra uttryck. Man kan skaffa sig status genom våld, eller genom kriminalitet som ger pengar för att köpa statussymboler. Detta förklarar den höga frekvensen av våld och människor i fängelse i ojämlika länder.

De stora statusskillnaderna mellan rika och fattiga i ojämlika länder leder alltså till sämre hälsa för alla, och till ett sämre samhälle med fler sociala problem. De sociala problemen tycks i sin tur leda till att människor känner sig allt mer otrygga med varandra. Detta tar sig bland annat uttryck i statistik som visar att människor i ojämlika länder litar mindre på andra människor än vad människor i jämlika länder gör. Det visar sig också i att det sociala och politiska engagemanget bland medborgarna minskar.

Intressant nog nöjer sig inte Wilkinson och Pickett med att ställa sin vetenskapligt grundade diagnos. I de avslutande kapitlen övergår de från vetenskap till realpolitik, och propagerar för att vi medborgare måste bygga upp en folkrörelse som skapar en förändring. De tänker sig ett ”nätverk av jämlikhetsgrupper, som träffas för att utbyta idéer och genomföra aktioner överallt, i bostäder och på kontor, i fackföreningar och politiska partier, i kyrkor och skolor”. De förespråkar också en högre andel kooperativt ägande. Som ett led i denna samhällsförändring har de skapat en virtuell mötesplats för likasinnade på http://www.equalitytrust.org.uk där de också tillgängliggör sina vetenskapliga belägg för varför ekonomisk jämlikhet lönar sig för alla.

Är deras ambitioner realistiska? Har dagens medborgare i rika länder det sociala kapital och den politiska drivkraft som krävs för förändring?

Svar ja - enligt en annan nypublicerad vetenskaplig bok, Goda medborgare och onda tider? Svensk demokratipolitik och myten om den passiva medborgaren av statsvetarna Peter Strandbrink och Linda Åkerström, Svenska medborgare är inte alls så politiskt passiva och upptagna av sina egna liv och konsumtion som man kan tro. Tvärtom, menar Strandbrink och Åkerström med hänvisning till både politisk teori och en mindre intervjustudie, är svenska medborgare både välinformerade och intresserade av politik. Problemet är att de inte ges något större utrymme att utöva ett aktivt medborgarskap i dagens procedurinriktade, representativa demokrati. Anledningen är att dagens demokrati, som den praktiseras av den politiska eliten, stänger vanliga medborgare ute från det demokratiska samtalet.

Även Strandbrinks och Åkerströms forskning är sålunda en form av evidensbaserad politik. Och den moraliska intentionen liknar Wilkinsons och Picketts: de uppmuntrar folket att utmana samhällseliten och bli aktiva på nya politiska arenor.

Detta samtidigt som författarnas England just valt en konservativ regering med liberala inslag. Ett England som enligt vissa har en underliggande ekonomisk kris i klass med Grekland att vänta…

Det verkar som att drivkraften att blir allt rikare, när man redan har mycket, leder till att man mår sämre då man bygger en osund ojämlikhet samtidigt. Det kanske gäller på statsnivå också där jakten på enkla (politiska)poäng gör det lättare att låna lite till än att göra ett systemskifte. På en individuell nivå är den aktuella mentorsatsningen i svenskt näringsliv säkert riktigt bra. Företag lånar ut sina chefer i stor omfattning för att hjälpa unga människor att lyckas. Frågan är bara: Med vad?

Till att fortsatta den vedertagna normen att berika sig själv, eller för att bli samhällsbyggare?

Med inspiration från recension av böckerna ”Jämlikhetsande” och ”Goda medborgare och onda tider?” i Svenska Dagbladet.