|
||||||||||||||||||||||||||||
|
Foto: http://www.sxc.hu
Wellness, en bekväm sanning?
Själva grunden inom wellnessbranschen är att man ska följa sitt eget välbefinnande, inte vad någon annan säger till en. Man vill bli struken medhårs och få bekräftelse för att just den egna livsstilen är den rätta eller bli matad med quick-fix-metoder. Det som trots allt inte känns bra vill man helst ska vara någon annans fel.
Wellnessbranschen är dubbel av sin natur, för å ena sidan pratas det om dokumenterad kunskap om vad människan mår bra av och vad som är direkt skadligt. Å andra sidan uppmanas man att endast följa det man själv mår bra av, det som leder till en känsla av välbefinnande. Det är en svår balans att upprätthålla av en art som människan som är experter på att rättfärdiga sitt eget beteende med alla möjliga medel och argument. Placebo är en effekt som får vilken forskare som helst att fryna på näsan. Inom wellnessvärlden är det kanske just placeboeffekten och kraften i den som fokuseras mycket på. Vi är finurliga varelser som inte alltid behöver veta vad vi stoppar i oss, så länge vi tror på att det är något vi mår bra av. Vi kan faktiskt bli friska av sockerpiller och det är en enorm potential som faktiskt balanserar upp dubbelheten kring att följa välbefinnandet före den etablerade kunskapen. Frågan är väl när vi ska sluta upp att lyssna på välbefinnandet och istället förlita oss på kunskapen? Eller kanske snarare frågan bör ställas som när wellnessbegreppet slutar och den rena njutningen med negativa konsekvenser börjar? När på skalan ska man börja lyssna på saker som är obekväma och kanske lite jobbiga, snarare än bara det som går lätt och inte kräver något av en? Jag vet inte om det egentligen är så viktigt att definiera begreppet wellness. Det viktiga är att vi inte lockas med att bara välja det enkla och tro att det är bra för oss. Det enda som sker då är att vi bygger en värld på falska grunder och det är naturligtvis bara fel om vi snarare vill leva på ett annat sätt. Som med så mycket annat så tror jag att oavsett vad man kallar det så handlar det om en inställning då vi börjar betrakta oss själva och vad vi gör och väljer, utan att för den skulle blanda in någon annans förbud eller ansvar. Att ta ansvar för sig själv och att den enda man kan ändra på är sig själv, är slitna uttryck, men inte desto mindre sanna i detta sammanhanget heller. Jag blir ledsen över att så många lockas av genvägar och att skylla på andra även när det gäller wellness. Det finns så mycket energi i det och en dragningskraft som varken media eller varuproducenter missar chansen att utnyttja. Inget lockar som en genväg! Det låter väl bekant med en rubrik eller varudeklaration som utlovar att bli smal utan att känna någon som helst hunger, eller att få en vacker kropp utan att lämna soffan. Eller varför inte alla som har diverse fysiska symtom och vill äta mirakelpillret så att de kan fortsätta med sin osunda livsstil? Ändå verkar människor gå på det om och om igen att döma av tidningars rubriker och annonser. Samhället vi byggt fostrar passiva människor som kräver att allt ska serveras och inget ska vara jobbigt eller kräva att vi själva utför någon prestation. Det hade varit fantastiskt om hela sjukvården hade haft en helhetssyn på människan, haft tid att hjälpa var och en att gå till botten med sina symptom, delat ut piller som tagit bort all smärta och alla ekonomiska bekymmer. Men alla vet ju att det aldrig kommer att ske, det underliga är att så många fortfarande hoppas. Tänk om det snarare är så att det så många trängtar efter att någon annan ska utföra, i själva verket är det som gör att vi successivt hämtar hem vår kraft? Som kommentatorerna på Skidskytte-VM nyligen så ofta påpekade: Att vara talang är en sak, men det är bara den som orkar göra jobbet varje dag år ut och år in med både skidåkning och skytte som kommer att nå toppen. Så enkelt är det. Jag tror inte skidskytte skiljer sig något från livet i övrigt. Men ”toppen” inom wellness är inte lika väldefinierad som ”toppen” inom en idrott. Allt beror helt enkelt på vad man vill uppnå. Det jag läser om wellness blir alltmer en tillrättalagd sanning som är lika bekväm som en hästens säng. Jag tror att den inställningen i många fall skapar en falsk bild, utan att jag för den skull förordar tagelskjorta. Falska bilder blir till en bubbla som hindrar oss från utveckling och allt som får den effekten ser jag som dåligt. Jag kan njuta lika mycket av vårens karga skönhet trots att jag vet att det också är lerigt och blåsigt. Man kan ta på sig gummistövlar och sätta sig i lä medveten om verkligheten. Härom veckan gick filmatiseringen av Stieg Larssons bok ”Män som hatar kvinnor” på TV och på slutet uttrycker hjältinnan Lisbeth Salander något som så befriande uttrycker det jag känner. Det handlar inte om wellness, men dock om en syn på livet där alla har ett val. Jag väljer en något mjukare framtoning än Lisbeth Salander dock: nästan alla har ett val i livet. Citatet är hämtat från tidpunkten då Michael Blomqvist precis undkommit att ha blivit mördad av filmens grymma person men tar denne trots det i försvar när han förstår att Lisbeth Salander inte hyser något medlidande. Michael Blomqvist säger: ”Han var upplärd av sin pappa för att mörda sen han var 16 år. Vem som helst blir sjuk i huvudet med en sådan uppfostran.” Lisbeth Salander svarar: ”Håll käften med det där offersnacket. Han var ju nära att döda dig! Han mördade och våldtog för att han tyckte om det. Han hade precis samma chans som alla andra. Man väljer vem man ska vara. Han var inget offer. Han var ett jävla svin som hatar kvinnor.” Som sagt det handlar inte om wellness, men blåser verkligen ur cylindrarna! |
|
||||||||||||||||||||||||||