Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Plötsligt så liten, såg jag mig stå öga mot öga med naturens väldiga krafter. Skakad av jordbävningen väntande nästa prövning, orkanen Irene. Jag befann mig på det ställe där den skulle passera rakt över och med medias uppiskade stämning var det svårt att veta om jag skulle rida ut stormen bakom stängda dörrar eller fly undan dess framfart.

Under min tio dagar långa USA-resa lyckades jag pricka in två unika händelser i regionens historia: jordbävning över 4 på Richterskalan och orkan rankad som kategori 2 och uppåt på Saffir Simpsonskalan.

Naturens krafter är något som vi i Sverige mest ser på TV, i alla fall om man bortser från kraftiga snöstormar som då och då lyckas slå knock out på större delen av civilisationen med vår sårbara infrastruktur. Undantaget var väl orkanen Gudrun för några år sedan och kanske en och annan översvämning. Trots det är vi svenskar rätt förskonade och de tillfällen då vårt engagemang handlar om något annat än sporthändelser eller politiska uttalanden är rätt få.

Staten Maryland ligger på USAs ostkust och är den stat som praktiskt taget delas av den stora bukten the Chesapeake Bay. Längst upp i den ligger staden Baltimore som i sin region huserar dryga 2,5 miljoner människor. Strax västerut ligger huvudstaden Washington DC (dock som bekant i sin egen stat). Det är ett tättbefolkat område där dryga 5,5 miljon invånare bor på en relativt liten yta. Ute vid Atlantkusten på den stora halvön Eastern Shore ligger välbesökta badorter med oändliga vita stränder och stora vågor.

Under några dagar befann jags mig i statens nordvästra del, ett bergigt landskap som utgörs av den kända bergskedjan Appalacherna. På plats på verandan i ett trevåningshus började plötsligt allt röra på sig. Det knakade i virket då verandan rörde sig från sida till sida i relativt långsamma rörelser. Jag har aldrig varit med om en jordbävning så jag var helt övertygad att det var de fyra tonårspojkarna som fått hela huset att skaka. Först en stund senare kom en av killarna upp och berättade att ett sms kommit om att det varit jordbävning, 5.9 på Richterskalan. I stora delar av huvudstaden hade byggnader utrymts, bland annat hela Pentagon och med Japan i åtanke var många rädda. En god vän befann sig i en rättssal då det började skaka och när någon skrek: ”Earthquake”, för fulla lungor, rusade folk tumultartat ut på gatan. Som en naturlig följd så var mobilnätet överbelastat minst en halvtimme efter händelsen.

Nyhetssändningarna frossade naturligtvis i jordbävningen, men eftersom skadorna var näst intill obefintliga och att något annat mycket större lockade runt kröken bytte de redan samma kväll samtalsämne till det som kunde bli nästa katastrof i modern amerikansk tid: Hurricane Irene, orkanen som inte bara skulle hota de vanliga områdena utan även riskera att ödelägga östkustens mellersta och nordliga delar som inte är byggda för att klara av orkaner av karibisk styrka. Trummorna började slå med stora slag. Mycket stora slag. Till råga på allt beräknades orkanen gå rakt över staden New York där den dessutom skulle sammanstråla med ett annat oväder som skulle kunna orsaka samma ödeläggande effekt som i filmen Den Perfekta Stormen med George Clooney för dem som sett den.

Jag visste ju vilken skada vår storm Gudrun orsakat, men det var också min enda referenspunkt. Enligt svenska medier skulle Irene vara mycket starkare. I vintras drog en besvärlig storm över Skåne och fick många träd att knäckas i området där jag bor. Vindstyrkor hade uppmätts till orkanstyrka, 30 m/s. Här talade man om vindar över 50 m/s och regnmängder som motsvarar vad Stockholm får under helt år. I vindar över 30 m/s beskriver Wikipedia som då: ”Stora föremål flyger i luften, fönster blåser in, byggnadsställningar rasar, båtar kastas upp på land, allmän ödeläggelse”.

I dimmorna började en katastrof målas upp i dignitet med den som orsakades av orkanen Katrina 2005, men nu av hela USAs ostkust där jag just då befann mig. Det var inte efterdyningarna av jordbävningen som vibrerade i mig under de dagarna, det var ren och skär rädsla. Jag befann mig troligtvis på säker mark då jag var uppe i bergen, men eftersom jag skulle återvända ner till halvön Eastern Shore ett dygn innan Irene skulle passera över och stanna där till jag skulle flyga hem en dag efter hennes framfart, gjorde att tankarna skenade som ett flock hästar.

Dagarna gick och stämningen gick upp i något som liknande falsett. Mathyllorna rensades i affärerna och en ödesmättad stämning rådde. Det alltid så artiga ”Have a nice day now” ersattes av ”Be safe” då man köpte pizza eller betalade mjölk. Flygbolaget jag flög med erbjöd alla att gratis boka om sina biljetter för ingen visste hur något skulle fungera efter Irene hade dragit över. Skulle flygplatsen finnas kvar? Det började bli naturligt att det skulle se ut som i Mississippi efter Katrina – oändliga områden jämnade vid marken och stora delar översvämmade.

Irene skulle komma lördag kväll och natt, på fredagen var mina vänner tvungna att åka hem eftersom de har fyra hundar som de låtit grannarna ta hand om under sina semesterdagar. Motvilligt följde jag med. Scenariot ändrades när jag lyckades boka om min flygbiljett så att jag skulle kunna flyga åtminstone delvis en bit hem och ut från det berörda området innan Irene skulle komma, samtidigt som myndigheterna beordrade om evakuering där mina vänner bor och den gigantiska bro som sammanbinder halvön med fastlandet över Chesapeake bukten skulle stängas. Under dramatiska former åkte jag tidigt på morgonen över bron innan den stängdes, mina vänner hade bestämt sig för att stanna i sitt hus och rida ut stormen där och även vi sa hej då med avslutningen ”be safe”!

Återigen vände ödet min väg, då alla flyg redan var inställda och med en märklig känsla insåg jag att jag faktiskt skulle vara fast där jag var. Jag skulle få göra bekantskap med Irene. Regnet och blåsten började och jag och min vän som hade skjutsat mig till flygplatsen insåg att vi måste ta ett beslut: låsa in oss eller åka, för det senare fanns det en tidsgräns. Så vi åkte, hela vägen upp i bergen igen.

Så kom hon, Irene. Strömmen gick för miljoner, några fann sina hus i spillror men katastrof av Katrinas mått kan man inte tala om. Hundratusentals människor evakuerades i förhand men det blev aldrig ens i närheten så illa som nyhetssändningarna utlovat. Myndigheterna hade evakuerat av sina skäl, för att inte riskera att göra fel. Sammantaget blev många människor rädda. Butikerna hade försäljningsrekord och de flesta invånare behöver inte köpa batterier på år och dag. Idag några dagar senare, skriver media om något annat. Men man kunde ju inte veta!

Kommentera / fråga

Skriv ut