Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Våren har kommit till Sverige, i alla fall om man går efter almanackan som säger att våren börjar 1 mars. Kanske kan min våriver kopplas till det faktum att jag aldrig tyckt om ett år bestående av tre årstider. I år då det bitit riktigt kallt om kinderna kommer våren med en känsla av belöning och då jag fått nog av snö och kallt. Så nöjd följer jag med i naturens växling från sitt vita täcke till en brun oansenlig matta.

Mer än någonsin känner jag mig som en del av naturen, då vårens kraft inspirerar hela min kropp liksom jag ser den påverka fåglar och träd. Fåglarna har börjat med sina koncerter. Efter att ha läst en djupgående fågelbok fascineras jag av deras intelligens och totala sätt att leva. För dem är varje dag om våren en balansgång mellan liv och död. De arbetar och sjunger sina sånger så till den gräns att de knappt hinner leta mat och alltså nästan svälter till döds då dagen närmar sig sitt slut. Det kallar jag att vara dedikerad!

Jag känner bara till de vanligaste fåglarna men njuter nog lika mycket av dem som en fågelskådare gör av att få en skymt av den sällsammaste art. De sockersöta Blåmesarna, de muntra Talgoxarna vars sång min granne tycker är alltför likt hennes väckarklocka, Lärkans intensitet där den flyger högt, högt och sjunger som om det gällde livet, Bofinken som tar i för kung och fosterland i varje sångrad, Nötväckan som verkar ha en annan tyngdkraft än den som verkar nedåt och sist men inte minst min absoluta favorit kungen av sång och dramatik - Koltrasten. Högst upp i ett träd, i en antenn eller på en taknock sitter den med höjd blick och sjunger med den mildaste ton och ger uttryck för all den vördnad jag känner för våren.

I år som nybliven husägare har jag gripits av det som många redan upptäckt före mig: att plantera frön. Än så länge har jag ingen trädgård, men så fort vädret blir stabilt ska det börja grävas för att platta ut nybyggarens mindre trevliga jord- och sandhögar. Jag tänkte hålla det enkelt och endast ha något litet som knyter an till den omgivande naturen, men även det lilla ska planeras för att komma i harmoni. Som förberedelse, eller kanske som uppladdning har jag beställt en packe med fröer på nätet och ska som det står på baksidan av de små papperskuverten ’förkultivera’ dessa inomhus. Min plan är att pynta med krukor utomhus i år eftersom det inte hinner börja växa så mycket annat. I en bok med läckra färgbilder såg jag precis hur jag ville ha det och med en liten genant känsla har jag nu planterat frön för glatta livet och än återstår ett tiotal fröpåsar.

Mitt självförtroende vad gäller växter är inte så stort så det är med blandade känslor jag ger mig i kast med projektet. Den skeptiska sidan har satt målet att av alla frön jag sätter hoppas jag på att i alla fall en planta börjar blomma innan sommaren är slut. Den andra sidan som fortfarande går omkring med de blanka läckra färgbilderna på näthinnan som om dessa krukor och blomsterlådor redan stod utanför mitt hus, ser hur de små fröna som får ett knappnålshuvud att verka rejält förvandlats till färgstarka 2 meters växter.

Tankarna går till det gamla Egypten då man på kvällen tog farväl av solguden Ra, inte alls säker på att han skulle återvända nästa morgon. Tilliten som vi människor har, i alla fall innan vi grävt ner oss allt för djupt i klimatförändringar är att hur kall och eländig än vintern är så blir det vår och sommar till slut. Är det kunskap, erfarenhet eller enbart tillit? För tänk på oss svenskar som gläds som barn över att krokusen slagit ut eller att snödropparna letat sig upp. Runt om finns det bruna döda som om vi bara såg det utan att ha varit med förr, inte skulle kunna ana hur det kan förvandlas till något prunkande grönt! Men vi vet att den bjärt lila lilla krokusen bara är början på hela naturens blomning!

När jag häromdagen gick min dagliga promenad med min hund passerade vi genom byns villaområde och tittade in i välkrattade trädgårdar där rabatterna var prydligt rensade så att endast de små knopparna var blottade. Det var som att de utgjorde hopp, ungefär som en utkik ropar högt uppifrån masten: Land i sikte! Trots att matrosen på däck inte ser annat än vatten runt omkring sig. Tänk om vi i resten av våra liv, när det handlar om att nå våra drömmar och mål kunde hitta de där ’snödropparna’ och ’krokusarna’!

En ridlärare sa en gång till mig under en lektion: ”Skillnaden mellan dig och mig är att jag kan se när du och din häst gör något som jag känner igen som gröna tomater – för alla vet ju gröna tomater blir röda så småningom. Du känner först igen när tomaterna är röda.” Det är nyckeln i så mycket som handlar om utveckling, att känna igen de första tecknen. Jag vill inte kalla dem för delmål, för i själva verket är de inte mål utan bara tecken på att du är på rätt väg. Risken är att man bara letar efter perfekta röda tomater och därför inte ger näring åt de gröna man stöter på.

Så jag står med mina små krukor och känner mig som en trollkarl. Simsalabim så ska fröna komma till liv och gro! Dessa små torra saker ska förvandlas till plantor med doftande blommor som ska smekas av sommarvinden. Jag vill lära mig att se på livet som om jag vore ett livet blomsterfrö! De bara blir sin fulla underbara potential!

Kommentera / fråga eller visa tidigare inlägg (2)

Skriv ut