      
|
|
||||||||||||
|
KROPP
SJÄL
VÄLBEFINNANDE
ANDLIG UTVECKLING
|
||||||||||||
|
FÖRETAGSKONCEPT
|
||||||||||||
|
||||||||||||
|
|
Tyck gärna till om sidan! Skicka ett mail till oss. Klicka här!
|
|
Välmeningens fälla
Sommaren står i full blom. Esaias Tegnér kallade Pingsten Hänryckningens dag, och det känns bra att ha fått ett namn på denna undersköna del av sommaren då allt står i full blom eller är på väg att explodera i färg, form och doft. På promenaden med min hund upptäcker jag varje dag nya små skapelser, och ofta brukar jag böja med ner för att lukta, men ibland går jag bara förbi och säger andäktigt: Åh, har de kommit nu’ eller ’Den har jag inte sett förut’. Underverken avlöser varandra ungefär som på nyårsafton då det ena fyrverkeriet efter det andra avfyras och man bara står där och säger ’Ahh’, ’åhhhh’, ’ohhh’!
Ibland är jag ledsen, ibland irriterad och arg, men oftast tar sig naturen igenom det där pansaret likt en murbräcka, för tillsammans med skönheten som råder är det svårt att stanna kvar i något annat tillstånd än glädje och förundran - det är som om någon skulle spela en helt annan melodi på blockflöjt när en hel blåsorkester blåser en munter marsch – alltså helt falskt och mycket osmakligt. Den mänskliga vibrationen kan inte stå emot naturens mastodont-kraft, så successivt anpassar jag mig och i takt med den öppnas mina sinnen. Samma sak händer, varje dag.
Som kontrast till min dagliga metamorfos, står några händelser som framstår som både svåra och märkliga. Två nära vänner genomgår på var sitt håll en svår tid med sig själva. Gränsen mellan vad som handlar om kropp och själ är alltid svårt, det är en gråzon, och därmed blir det inte självklart hur hjälpen ska se ut. För ingen av dem är situationen livshotande, men de upplever livet både svårare och mer hopplöst än jag gör under mina mindre bra dagar.
Kontrasten mellan mig och dem är svår att ta in, vad gäller mycket även omöjligt att förstå. Jag hör och ser vilka svårigheter de har, men förbryllas över att jag inte kan göra mer än så. Inte heller trodde jag att jag skulle trampa i klaveret med att överösa med råd, men insåg själv efter ett tag att inga råd i världen skulle kunna få någon förändring till stånd. Så maktlös blev jag kvar med endast mina sinnliga intryck: jag ser hur svårt de har. Det är som om vi helt plötsligt befinner oss på olika kontinenter och endast kan vinka till varandra, eller kasta ut en kram i luften som kanske går fram eller försvinner i någon storm.
Nyligen träffade jag på en mamma vars dotter hade åkt till en annan kontinent på liknande sätt. Vi pratade om hur man står nära trots att man inte förstår, eller ens kan sätta sig in i de svårigheter den andre upplever. Att man blir så maktlös och desperat att man ber för att den andra ska hitta någon endaste i världen som förstår, någon som kanske finns på den där andra kontinenten. Det gör inget att det är en okänd, bara det är någon. Kvar finns bara den fysiska verkligheten, den som gör oss till separata varelser, det som skapar avstånd, men som i detta fallet kanske är det enda som återstår och därför blir tråden som kan fungera som kanal för de där viktiga orden: jag bryr mig, jag finns här, jag kan inte hjälpa dig att gå men jag går bredvid: En hjälpande hand här, handla lite mjölk, gå ut med hunden. Men framför allt utan några som helst krav.
Paret Esther och Jerry Hicks, två av mina nuvarande favorit-kloka, har sagt något i stil med att den bästa gåva man kan ge någon annan är att själv må bra. Och kanske är det min lärdom i det hela. Det är varken min uppgift eller rätt att ens försöka ta bort någon annans problem eller lidande – vilket jag i detta fallet dessutom inser är omöjligt förutom den lilla glädjen ett telefonsamtal och lite stilla prat kan ge. Det är kanske också en lärdom i att varenda människa måhända har liknande problem och svårigheter, men likväl är unika varelser vilket gör vägen till läkning även den unik.
Eckhard Tolle, en annan av mina nuvarande favorit-kloka, har också berört detta i något sammanhang. Han menade att det är omöjligt för någon annan att sätta sig in någon annans situation, hur mycket vi än tror att vi känner igen ett problem från vår egen resa – vi är alldeles för komplexa, och det är omöjligt för någon att överskåda en samling egenskaper och för den delen historia att det är bäst att det aldrig görs.
Lika maktlös som det gör mig gentemot mina vänner, lika fantastiskt är det ju om man tänker lite längre. Tänk att var och en av oss har patent på vår egen historia och vår väg, för att inte tala om vår väg till lycka. Ingen har rätt att veta åt någon annan, säga att ’ja du lilla gubben, när jag befann mig där du var så… ’.
Vägen till lycka och välbefinnande tillhör var och ens rätt att erövra och njuta frukterna av, så det gäller att hålla fingrarna i styr när det är stormigt på vännens eller familjemedlemmens hav. Det är så lätt att förledas till att i varmaste välmening försöka lösa någon annans liv, men vänta, det är inte kärlek! Kärlek är att låta alla gå sin väg, men finnas till hands bredvid. Det är i alla fall min insikt. Så jag fortsätter att förundras över mitt stora, liksom Ferdinand som mest av allt tyckte om att sitta under korkeken och lukta på sina blommor! Men mina vänner är välkomna att komma och lukta på blommorna tillsammans med mig så ofta de vill.
Ibland är jag ledsen, ibland irriterad och arg, men oftast tar sig naturen igenom det där pansaret likt en murbräcka, för tillsammans med skönheten som råder är det svårt att stanna kvar i något annat tillstånd än glädje och förundran - det är som om någon skulle spela en helt annan melodi på blockflöjt när en hel blåsorkester blåser en munter marsch – alltså helt falskt och mycket osmakligt. Den mänskliga vibrationen kan inte stå emot naturens mastodont-kraft, så successivt anpassar jag mig och i takt med den öppnas mina sinnen. Samma sak händer, varje dag.
Som kontrast till min dagliga metamorfos, står några händelser som framstår som både svåra och märkliga. Två nära vänner genomgår på var sitt håll en svår tid med sig själva. Gränsen mellan vad som handlar om kropp och själ är alltid svårt, det är en gråzon, och därmed blir det inte självklart hur hjälpen ska se ut. För ingen av dem är situationen livshotande, men de upplever livet både svårare och mer hopplöst än jag gör under mina mindre bra dagar.
Kontrasten mellan mig och dem är svår att ta in, vad gäller mycket även omöjligt att förstå. Jag hör och ser vilka svårigheter de har, men förbryllas över att jag inte kan göra mer än så. Inte heller trodde jag att jag skulle trampa i klaveret med att överösa med råd, men insåg själv efter ett tag att inga råd i världen skulle kunna få någon förändring till stånd. Så maktlös blev jag kvar med endast mina sinnliga intryck: jag ser hur svårt de har. Det är som om vi helt plötsligt befinner oss på olika kontinenter och endast kan vinka till varandra, eller kasta ut en kram i luften som kanske går fram eller försvinner i någon storm.
Nyligen träffade jag på en mamma vars dotter hade åkt till en annan kontinent på liknande sätt. Vi pratade om hur man står nära trots att man inte förstår, eller ens kan sätta sig in i de svårigheter den andre upplever. Att man blir så maktlös och desperat att man ber för att den andra ska hitta någon endaste i världen som förstår, någon som kanske finns på den där andra kontinenten. Det gör inget att det är en okänd, bara det är någon. Kvar finns bara den fysiska verkligheten, den som gör oss till separata varelser, det som skapar avstånd, men som i detta fallet kanske är det enda som återstår och därför blir tråden som kan fungera som kanal för de där viktiga orden: jag bryr mig, jag finns här, jag kan inte hjälpa dig att gå men jag går bredvid: En hjälpande hand här, handla lite mjölk, gå ut med hunden. Men framför allt utan några som helst krav.
Paret Esther och Jerry Hicks, två av mina nuvarande favorit-kloka, har sagt något i stil med att den bästa gåva man kan ge någon annan är att själv må bra. Och kanske är det min lärdom i det hela. Det är varken min uppgift eller rätt att ens försöka ta bort någon annans problem eller lidande – vilket jag i detta fallet dessutom inser är omöjligt förutom den lilla glädjen ett telefonsamtal och lite stilla prat kan ge. Det är kanske också en lärdom i att varenda människa måhända har liknande problem och svårigheter, men likväl är unika varelser vilket gör vägen till läkning även den unik.
Eckhard Tolle, en annan av mina nuvarande favorit-kloka, har också berört detta i något sammanhang. Han menade att det är omöjligt för någon annan att sätta sig in någon annans situation, hur mycket vi än tror att vi känner igen ett problem från vår egen resa – vi är alldeles för komplexa, och det är omöjligt för någon att överskåda en samling egenskaper och för den delen historia att det är bäst att det aldrig görs.
Lika maktlös som det gör mig gentemot mina vänner, lika fantastiskt är det ju om man tänker lite längre. Tänk att var och en av oss har patent på vår egen historia och vår väg, för att inte tala om vår väg till lycka. Ingen har rätt att veta åt någon annan, säga att ’ja du lilla gubben, när jag befann mig där du var så… ’.
Vägen till lycka och välbefinnande tillhör var och ens rätt att erövra och njuta frukterna av, så det gäller att hålla fingrarna i styr när det är stormigt på vännens eller familjemedlemmens hav. Det är så lätt att förledas till att i varmaste välmening försöka lösa någon annans liv, men vänta, det är inte kärlek! Kärlek är att låta alla gå sin väg, men finnas till hands bredvid. Det är i alla fall min insikt. Så jag fortsätter att förundras över mitt stora, liksom Ferdinand som mest av allt tyckte om att sitta under korkeken och lukta på sina blommor! Men mina vänner är välkomna att komma och lukta på blommorna tillsammans med mig så ofta de vill.
|
|
