”Ibland är det lättare att få förlåtelse än tillåtelse” (okänd)

Är det inte egentligen ganska märkligt, och något som varje barn lär sig väldigt tidigt i livet. Men varför är det så? Hur kan det komma sig, att samma person som förlåter oss den ena dagen, dagen därpå blankt kan säga nej till precis samma handling. Detta måste vara väldigt förvirrande för barn.

Är det kanske för att förlåtelse är mindre riskfyllt? Att ge tillåtelse är på sätt och viss ett ansvarstagande. Vi blir delaktiga varken vi vill eller inte. Något vi inte kan helt svära oss fria ifrån om det skulle gå snett. Det tål att tänkas på kanske.

Clarissa Pinkola Estés som skrev Women who run with the Wolves har ett helt kapital om vrede och olika grader av förlåtelse. Vilken överraskning och räddning blev det inte för mig som trodde att det fanns bara en. Min mor påpekade ofta under min uppväxt att jag aldrig riktigt fattade vad förlåtelse innebar: I forgave, but didn’t forget. Och jag medger att det ibland har vållat problem för mig. Hjärtat klarade av det men hjärnan min – hårddisken – ville inte släppa taget. Så någon riktig förlåtelse blev det inte, enligt mor. För även om jag ibland hade rätt, hade jag ändå ingen ro.

Estés utlägg om en fyra stegs förlåtelseprocess är ganska intrikat. Vissa saker går bara inte att dra ett streck över på en gång. Men vi måste se till att vi inte blir förlamade av vreden och sorgen som handlingen kanske har orsakat. Låt den inte kväva vår livsglädje. För som bekant är i slutändan förlåtelsen mest till gagn för oss själva. Precis som ni svenskar säger; vad betyder det om tjugo år?

Do it for yourself, as soon as you can.

Cyndee

Kommentera / fråga

Skriv ut