Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Facebookhysterin förbryllar mig. Jag tror inte som Mark Zuckerberg, en av de mest betydande grundarna av Facebook, att tiden för den personliga sfären är över. Han kanske har rätt angående merparten av de över 500 miljoner aktiva facebookanvändare som finns idag, men inte vad gäller mig – den personliga sfären får mig att känna mig som människa.

Siffrorna kring Facebook är svindlande. Tekniken finns för att vi som individer kan leva hela vårt liv på och genom internet. Viljan att göra det finns uppenbarligen också, för all den tid användare idag sitter med sin dator eller telefon för att ”umgås” med sina vänner på Facebook måste ju ta tid från något annat. Detta andra som får stryka på foten tror jag många gånger är det som de flesta skulle kalla riktiga livet när man möter människor ansikte mot ansikte.

Jag la upp min Facebook-sida för drygt ett år sedan med syftet att återknyta kontakten med mina amerikanska vänner. De sporadiska telefonsamtalen och ännu mer sporadiska besöken var helt enkelt inte tillräckliga. Facebook däremot gav mig smaken av att få vara med dem i vardagen. När fler och fler av mina svenska vänner sände mig vänskapsförfrågningar– det är så det går till på Facebook – så var min första tanke: Men de kan jag ju träffa livs levande, varför ska jag sitta här och kommunicera med dem via min dator?

Tiden gick och jag glömde bort min ursprungstanke. Vännerna i mitt bibliotek fylldes på så sakteliga och fascinerat började jag ta del av allas liv, samtidigt som jag försökte lära mig den sociala koden för Facebook. Folk är direkta, sarkastiska och rätt dräpande i de flesta av sina kärnfulla kommentarer.

Jag tröttnade rätt fort och slutade gå in på min sida för att dela med mig av mitt liv och för att se vad som var på gång i mina vänners liv, inte för att jag tröttnade på dem utan på jargongen. Efter ett tag återvände jag med känslan av att jag måste ha missat något, för hur kan så många annars tycka att Facebook är så fantastiskt? Det hela har upprepat sig ett antal gånger - om och om igen har jag försökt kränga på mig den trånga Facebook-strumpan, för att till sist ha kommit fram till att Facebook verkligen inte är något för mig. Jag tycker kort och gott att det är fördummande och ett enda långt tjafsande.

Nyligen såg jag filmen The Social Network som handlar om Facebooks tillblivelse och första tid. Berättelsen lär vara uppdiktad utan Mark Zuckerbergs välsignelse, men jag lät mig ryckas med och skulle nog inte bli så förvånad om berättelsen ligger rätt nära sanningen ändå. Det är en beklämmande historia även om de flesta i historien blir rika på slutet.

Filmen beskriver den intelligente men mycket socialt handikappade killen i 20-årsåldern som hetast av allt vill komma med i skolans innekretsar. Jag är vän med tanken att man skapar det man själv har behov av, men jag skulle inte bli överraskad om han fortfarande, som den miljardär och frälsare han är, är en mycket ensam människa.

Jag lärde mig en gång att det finns tre typer av mänsklig kommunikation: kroppsspråk, röstkvalitet och ord. Enligt någon studie är fördelningen mellan dessa ungefär 55% kroppsspråk (alltså gester och ögonkontakt) och 38% röstkvalitet. Bara de återstående 7% av kommunikationen har med orden som används att göra. Facebook är mest ord, en massa bilder och en del videoklipp.

Vad är det för behov som Facebook tillgodoser och varför blir så många så fullkomligt beroende? Typiska kommentarer är ju inte annat än: ”Bussen sen igen.” ”Tillbaka på jobbet efter långhelg.” ”Har just hällt upp ett glas vin och satt på videon till barnen.” Facebook skapades av och för collegestudenter vid Harvard som ville umgås som man gör när man är i studieåldern: fester, killar möter tjejer och tvärtom. Nu är användarna spridda både långt upp och ner i åldrarna.

Jag frågade en god vän vad han trodde om saken.

”För inte är det att umgås”, la jag till efter min fråga.

”Nej, det hinner man inte nu för tiden”, sa han. ”Men jag tror att det handlar om att man inte vill känna sig ensam.”

Jag upprepade vad han sagt, men kunde inte hjälpa att frustrerat tänka: men så många skriver dessa kommentarer när de är mitt i ett verkligt socialt sammanhang, precis som att de behöver ha ytterligare vittnen på att vad de upplever är sant! Ja, svarade tanken, men finns det några andra ställen som man kan känna sig mer ensam på än just bland andra människor? Jag visste svaret på den frågan.

Jag blev varm och kall om vart annat när nästa tanke formulerade sig: Kan det vara så att hela vår civilisations rop på hjälp uttrycks genom det varma mottagandet av Facebook och fasthållandet av det i att vi hela tiden tror att Facebook är svaret på den existentiella ensamheten?

Men jag har nog bara inte förstått mig på Facebook än…

Kommentera / fråga

Skriv ut