Det går att tolka en händelse på många olika sätt. Jag väljer att säga: fantastiskt!

Vår erfarna guide på scenen fick mig att bli ett med cykeln, att ta fullständigt ansvar för min kapacitet i hjärta och ben. Matthew Griffith fick mig att stå upp på pedalerna och ge järnet i 30 minuter med maxpuls på 176, Snittet över 40 minuter var 143 med lite sittande och lägre motstånd i början och slutet.

Snacka om att möta sig själv. "Jag orkar inte", förbyttes mot "Just do it" - medan jag sneglade ned på min Nikejacka där på golvet. En gång var jag nära att knäa, saktade då ned och lättade på belastningen en smula.

Matthew fick mig att uppfatta spinning som en dans med mig själv över diverse backar och krön. Konsten var ju att andas djupt och ledigt. Att vara avslappnad och stark samtidigt.

Aldrig har väl en streching känts så skön och berättigad som nu. Sällan har väl havregrynsgröt smakat så gött med Åresjön och Mullfjället vilande majestätiskt bakom - livet kan vara toppen ;)

Kommentera / fråga

Skriv ut