Cornelia Södergren är författare, livscoach och terapeut som med värme och engagemang hjälpt många människor att hitta ett mer kärleksfullt förhållningssätt till sig själva och andra.

I över 15 års tid har hon coachat kvinnor, män, par och stora grupper att med enkla, effektiva verktyg följa sitt hjärtas längtan och nå sina mål. Hennes vision är att alla människor ska kunna göra precis allt de drömmer om och att mannen och kvinnan ska ha en nära, intim, kärleksfull relation vilket också har präglat böckerna "Låt kärleken välja" och "Mannen som kunde tala med kvinnor".

Var går gränsen?

Det låter som två helt skilda saker, men jag ser hur vi människor tangerar gränser och det hela flyter ihop. Vi kanske tror att vi är så mycket renare än vad vi är ibland. Att längta så starkt efter att älska och upplösas i Gud. Inget fel med det, men när den partner som kan öppna dig mest av alla också är den som sårar dig mest av alla emellanåt och ni ändå fortsätter att älska tillsammans, är det inte ett missbruk? Men det är så Gudomligt skönt när ni älskar, det är det mest underbara, det som tar dig allra djupast nära Gud. Ett så underbart sätt att vara ett med det Gudomliga.

Men sedan… dessemellan, är det kanske någon baksmälla som kommer då? När din partner är med andra, kanske försvinner någon annanstans och inte hör av sig fast du bönar och ber eller kanske t.o.m. slår dig. Är det inte ett missbruk precis som alla andra missbruk? Är inte ruset av en drog, narkotika, alkohol något fantastiskt skönt för missbrukaren, ett rus som tar honom eller henne till den Gud som missbrukaren gjort glaskan eller drogen till. Kanske samma typ av att vara ett med allt och helt upplöst som du kan känna vid närvarande kärleksfull älskog? Kanske den gudomliga älskogen inte är ett dugg bättre än andra droger? Kanske du inte är ett dugg bättre än andra missbrukare?

Vad är priset av att få uppleva det Gudomliga? Kanske dags att säga nej och också veta att en gång, ett glas, ett rus är en del av missbruket och du är snart där i besatthet igen. Kanske dags att ge dig själv din kärlek och våga släppa det som ger ditt rus, det du ser som den största gudomliga samhörighet du upplevt i det fysiska och lita på att något nytt, vem vet – kanske ännu bättre, kommer in i ditt liv. Eller kanske dags att ta hand om dig själv och se hur du vill ha det, vad du behöver i ditt liv och uttala det för din partner, kommunicera rakt, enkelt och sant och om inte det kan leda till att du kan ha samma närvaro och kärlek i din relation även mellan gångerna ni älskar, ta konsekvensen av det och släppa taget.

Kommentera / fråga eller visa tidigare inlägg (4)

Skriv ut