Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

”Man får inte tala i telefon när man kör buss! Håll båda händerna på ratten! Hör du inte vad jag säger!” Kvinnan som satt på sätet precis vid bussens främre dörr var mycket upprörd över att busschauffören körde buss med ena handen och pratade i mobiltelefonen med den andra, med uppmärksamheten mest på det senare. En häftig ordväxling följde, men busschauffören som var av utländsk härkomst såg det hela som avslutat då han på bruten svenska sa: ”Du skall visa mig respekt!”

Vi hamnade aldrig i diket den där gången. Men konversationen satt kvar länge. Respekt är ett stort ord som blivit lite urlakat. Det har emellertid dykt upp i ny form för mig nu när sommaren har gått över i full mognad och jag var dag pysslar om mina grönsaker i landet - äter av det färska, vattnar, drar ogräs och väntar på att mer av det jag sått ska växa till. Ett leende spirar på mina läppar varje dag när jag går in med min skörd, för att inte tala om då jag sitter med en tallrik fylld av mina egna producerade grönsaker - jag är oerhört stolt och känner en stor ödmjukhet inför vad jorden har gett mig.

Sen är det ju omöjligt att kasta något som jag arbetat för att driva upp. Jag plockar precis den mängd jag ska äta och pressar i mig varenda smula. Det bär mig helt enkelt emot – och här kommer ordet igen – jag känner alldeles för mycket respekt för min egen tid och de resurser jag lånat av moder jord för att kasta bort de i soporna. Visserligen var jag inte någon stor matkastare tidigare, men min egna lilla odlarhobby har gjort att jag har vaknat upp på allvar och som jag själv tycker, klickat i det stora kretsloppets mäktiga kugghjul. Det ena leder till det andra och med det har slöseriet som vi alla badar i börjat lysa i neon i mina ögon.

Det är roligt att en storstadstrend verkar vara att allt som odlas i krukor på stadens balkonger ska vara ätbart. Kopplingen till vår mats ursprung är avklippt för majoriteten av befolkningen skulle jag vilja påstå, samtidigt som myndigheterna har bidragit till att lasta på oss en bild av vad mat är.

Jag tänker på ett lite lustigt exempel, orangefärgat och avlångt - morötter! I närheten där jag bor finns en stor central som odlar och köper in morötter för att sortera och sedan sälja vidare till våra stora butikskedjor. Varje vecka köper jag de bortsorterade morötterna som både jag själv och mina hästar äter. En tjugokilossäck kostar 20 kr vilket blir 1 kr/kg jämfört med butikens 15-20 kr. Priset är inte min poäng den här gången, butikspriset är ju många mellanhänder senare. Snarare är det morotens form, för det är anledningen till att den hamnar i den där tjugokilossäcken med gigantiska morötter som nästan ser obscena ut, små små och däremellan de som har de mest konstnärliga former. Om jag vore målande konstnär och saknade uppslag för nästa utställning, så skulle dessa morötters form vara en outsinlig källa för inspiration.

En morotsodlare beklagade sig på radion förra veckan, över alla de morötter hon hela tiden var tvungen till att kasta bara för att de inte såg ut som vår idealbild. Det har inget med smak att göra, bara form. Tänk alla resurser – jord, vatten, gödning och åkermark som går förlorad för att människan bestämt sig för hur en morot ser ut men uppenbarligen har fel. Det är en tanke som man kan ha när man seglar omkring bland butikens blankpolerade och välpaketerade grönsaker.

Bara mitt lilla grönsaksland erbjuder stor variation. Just nu när det börjar visa sig vad som blir resultatet av min skörd, går jag redan och funderar på om jag inte ska utveckla lite inför nästa säsong. Det är inga beslut jag behöver ta nu, men ett litet växthus vore roligt och åtminstone två nya bäddar.

Nyligen fick jag inspiration av en vän som är mer än hobbyodlare, han är i stort sett självförsörjande vad gäller grönsaker. Kreativiteten och kraften i hans grönsaksbäddar får det att spira i mig, men även tanken bakom, på vilka grönsaker han odlar och hur han sedan förvarar dem över vintern, får mina grå celler att slå volter. Senast jag träffade honom fick jag mig en guidning av hans förvaringslåda. En stor trälåda cirka tre meter lång, 1 meter bred och 1 meter hög. Där fanns fyra fack där olika grönsaker förvarades i torr och fin halm. Jag har läst att man även kan ha sand, men den kan vara lite svårhanterlig då allt på samma gång ska vara luftigt. Lådan stod i en jordkällare och när jag stod där insåg jag att det där är bara något jag tidigare har hört talas om. Jag minns från min barndom hur potatisen kanske låg i jordkällare hos bönderna vi besökte, men alla jag känner har frys och det som inte går att förvara där går man och handlar in varje vecka i livsmedelsbutiken.

Jag är glad för den respekt jag känner inför min tallrik med mat och tänker osökt på en annan vän som på sitt besök lärde mig en ramsa hon och hennes familj läser då de sätter sig till bords. Den är respekt! Den har sitt ursprung inom Waldorfpedagogiken och mitt hjärta blir verkligen alldeles varmt när jag nu tänker läsa den igen. Så här går den och med den vill jag önska en god middag ikväll och resten av semestern!

"Jorden har oss detta gett.
Solen det i ljus berett.
Kära sol och kära jord.
Er vi tackar vid vårt bord."

Kommentera / fråga

Skriv ut