Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium. Lotta bor i ett hus på landet utanför Stockholm med hästar, hund och kanin - håller just på att bygga sig ett litet hus bland björkar och bokar i Skåne. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, och som med fördel kan utbytas med varandra i all ödmjukhet.

Tänk dig hur suddigt det kan vara att titta in i en kamera där skärpan inte är inställd. Numera kan man ju på de flesta kameror bara trycka ner knappen halvvägs så sköter det lilla tekniska undret arbetet och vips blir färgerna klara och linjerna tydliga. Livet verkar också ha ett gigantiskt autofokus, i alla fall upplever jag mig just nu vara föremålet i kamerans lins för att min och andras upplevelse av mig ska bli tydligare .

Mitt husbygge pågår och jag är i full färd med att inreda med allt det där som kök, vitvaror, ytterdörr, trappa, golv och väggar – alltså hela husets identitet. Det jag insett under resans gång är att det handlar om min identitet i lika stor utsträckning som husets, för min vilja manifesteras på ett intensivt sätt i det yttre till något jag ska bo och leva i och som andra kommer att beskåda och tycka mer eller mindre om. ’Vad jag vill ha’ och tycker om, gör mig tydligare och istället för att säga som René Descartes ’Jag tänker, alltså finns jag’, så skulle jag vilja säga ’Jag vill något, alltså finns jag’. Den fria viljan lär ju vara det som det som gör oss till människor – och här praktiskt taget dras den ur mig och färgerna av mig i kameralinsen blir tydligare.

Universum jäktar på och begränsar sig inte till att arbeta på en front, utan bearbetar allt som har det minsta med saken att göra. Autofokuset ställs surrande in. Härom morgonen på hundpromenad med grannen, skedde nästa under. Solen sken och fåglarna kvittrade i kapp med oss två som surrade på om det ena och det andra. Men så sa grannen något som jag visserligen hört henne säga förut, men som denna morgon fick en vidare betydelse. Vi talade om att sätta gränser för att få det dagliga samarbetet med husdjur att fungera. Liksom jag har hon både hästar och hundar, och är för mig en förebild vad gäller just det där samarbetet så att man med lätthet ska kunna hantera sin häst eller hund i alla möjliga situationer.

Hon sa: ”Om man har ett problem som är tillräckligt viktigt, ser man till att göra något åt det. Vissa saker måste fungera annars blir det farligt, och ett djur känner avsikten vi lägger bakom och därmed hur viktig gränsen är.” Känslan av irritation svepte igenom mig: ’Ja, ja,’ tänkte jag. ’Lätt att säga, men vissa saker går bara inte.’ Men jag sa inget.

Så gick några sekunder och det där märkliga hände som det gör ibland: Jag såg situationen på ett helt nytt sätt. Kanske var det för att jag för första gången kände på den avsikt jag lagt bakom mina olika gränser för hunden Pyret. För det som hände var att jag upplevde en tydlig skillnad mellan de gränser och ’nej’ som nått igenom Pyrets ulliga gulliga päls och de som studsat av likt kulor på en pansarvagn.

Att Pyret inte får jaga den löst hoppande innekaninen FluffLudd är vår första och största regel. Likt kinesiska muren kände jag hur lönlöst det är att bara ifrågasätta den, ännu mindre att försöka ta sig igenom. Den efterföljs mycket riktigt till 100%. Den andra minst lika viktiga regeln att inte jaga och skälla ut de cyklister som passerar vårt hus sommartid, liknande mest ett skraltigt trästaket i jämförelse – och mycket riktigt är koppel det enda som hindrar henne att likt ett vitt streck försvinna iväg efter tanten med cykelkorg eller den utstyrda tävlingscyklisten. Det som har fått mig att tro att de både reglerna var jämbördiga från min sida var att ilskan och frustrationen vägde upp på trästaket-sidan. Men vad hjälper det i hundarnas värld?

Så frågar jag mig: Varför är det så viktigt att bli tydlig som människa med gränser och sådant som skapar ljuv musik i min inre orkester? Det kanske bara är livets utveckling? Ja kanske, men det är något annat också.

Får några år sedan tillbringade jag flera ångestfyllda dagar med att svettas fram min vision och sedan dess har det där ’vad jag vill i livet’ varit ganska tydligt för mig, även om det naturligtvis är en högst levande och ständigt pågående process. Det var som att dra ur en plugg och få tillgång till domänerna i mig där man kan frossa i det där ’bästa man kan tänka sig’ lite lättare. Mina drömmar får mig fortfarande att rodna – för det finns ju gränser för vad en vuxen logisk människa kan önska av sin stund på jorden, eller? Länge brottades jag med att endast släppa fram rimliga visioner, men bestämde mig till sist för att jag inte redan i tanken skulle begränsa mig till att sikta mot trädtopparna i stället för mot stjärnorna.

Men den gnager, rädslan för att bli besviken, rädslan för att inse att mina visioner är för stora och vem jag då skulle vara den dag jag inser att mina drömmar inte är för mig. Ologiskt nog har jag skyddat mig ganska länge genom att vandra genom livet med drömmarna väl inlåsta i ett hemligt skåp. Logiskt för känslan kanske, men vad gör man inte för att skydda sig mot besvikelse och rädsla! Man kan till och med nöja sig med något man inte alls vill ha!

Det verkar vara något magiskt i att uttala en vision och tydliggörandeprocessen som jag manglas igenom kan inte vara något annat än min resa mot visionen. Eller kanske min visions resa till mig! Jag som alltid trott att man färdas mot sin vision, men att detta mer och mer framstår som att målet färdas mot mig. Jag ändras och borstas upp för att kunna bli det jag vill vara. Om det är så blir utveckling något mycket enklare än jag trodde, något vi uttalar och sedan bara tillåter komma till oss, som att vilja åka till Göteborg och så kommer Göteborg med flyget till mig! Tänk om något så stort kan vara så enkelt?

Kommentera / fråga

Skriv ut