Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Damen före mig i kön drack med stora klunkar ur den nyinköpta vitamindrinken som hon nu måste kasta bort. Säkerhetskontrollanten, en mörk man som tålmodigt väntade på kvinnan var vänlig men bestämd. Bakom stod jag med bältet i ena handen och byxlinningen i den andra och undrade om min tandkräm skulle få passera. Det är det här man måste gå igenom för att flyga av den enkla anledningen att några få har gjort resten av världen rädd.

Efter den 11 september 2001 har rädslan okontrollerat härjat över världen och alldeles särskilt på våra flygplatser. Det både känns och syns. Medan skärpet, skorna och väskan med tandkrämen åkte igenom röntgentunneln fick jag passera igenom en ram som hade passat bättre i en Harry Potter-film, men som då hade lett till en annan verklighet med monster och feer, inte som på flygplatsen ett tjut som ledde till att jag fick kliva upp på en låda och bli visiterad från topp till tå som brottslingar på film.

Det här är ingen nyhet. Det har varit så under många år, men med en intensitetshöjning efter 11 september – den mörka dagen då inte bara New Yorks tvillingskyskrapor mejades ner av två kapade plan utan då även ett annat kapat flygplan rammade Pentagon och ytterligare ett som verkade ha missat sitt mål och endast dödade sina passagerare. Den totala dödssiffran beräknas uppgå till ungefär 3000 människor. Vem har kunnat glömma ens när vi nu passerar tio-årsdagen och media frossar i möjligheten att krama ur de få dropparna som finns kvar av ”nöjesvärde”. Spåren händelserna ristade har format världen och är nästan viktigare att ta om hand än händelserna i sig, men visst ska vi minnas - jag skulle bara önska det vore utan att medierna fläskade på så.

Sommarens händelser i Norge skulle kunna ha bidragit till att rädslovågen fått sig ytterligare ett jordbävningsuppsving. Första minuterna och timmarna efter dåden vibrerade Norden och världen i väntan på att vågen skulle driva in, men tänk så annorlunda det blev! Från ett skräckscenario, jag menar då följderna av dåden som i sig var fruktansvärda, men där följderna skulle riskera att få en hel civilisation att kapsejsa, så hände något som fick oss här i Norden att ställas inför något så överraskande som en valmöjlighet. Jag vet inte om ni minns ögonblicket då det hände. Jag minns det. Det var då Norges statsminister Jens Stoltenberg höll sitt första tal efter att regeringsbyggnader sprängts i bitar och den självutsedde kommendören för någon märklig ny revolution mejat ner barn och ungdomar med kulspruta ute på ferieön Utöja. Det som hade skett var makabert, men det som kunde bli följderna skulle kunna ha blivit värre.

Där var så vägskälet, lysande och klart. Det spelade ingen roll att all fakta inte fanns framme på bordet, för jag vill påstå att de flesta reagerade med 11 september i ryggmärgen eller med 11 september-glasögon på. Vägskälet fick i alla fall mig att stanna upp, för det visade både på historien och att vi nu hade en möjlighet att hantera det på ett annorlunda sätt. Den ena vägen ledde till ännu mer rädsla som tanken lätt svarar an med att bygga upp en mur kring tomten, sätta dit taggtråd och elstängsel ovanpå, skaffa en pansarbil för de tillfällen då man behöver åka och handla och sedan till på det köpa ett vapen och lära sig använda det och kanske till det några maffiga hundar som kunde hjälpa till i försvaret av ens territorium.

Det var inte förrän jag såg mot den andra vägen som jag insåg att jag sedan länge vandrat rädslans och misstänksamhetens väg. Anspänningen blev så tydlig för det var just den som skilde de båda vägarna åt, här i form av befrielsen från den. Jens Stoltenbergs ord ringer fortfarande in mina öron då han ungefär sa att våld ska vi möta med mer öppenhet och mer demokrati, men att vi inte ska vara naiva. Han talade starkt om att ingen ska få ta den trygghet som finns i det norska samhället ifrån dem. För första gången insåg jag hur icke-rädslan är det bästa försvaret av det öppna samhället och rädslan en återvändsgränd.

I takt med att vansinnesdåden i allmänhet dimper ner oftare än tidigare och på ställen som alla betraktar som trygga gör det svårt att stå emot rädslans framfart och spridning. För en sak är viktig att komma ihåg, rädsla är smittsammare än en epidemi men till skillnad från en sådan har vi människor fortfarande möjlighet att styra över den. Det är ingen lätt väg, men min vision är att någon dag kunna komma in på en flygplats utan poliser mer k-pistar och bombhundar, för att inte tala om utan att misstros att vilja skada mina medpassagerare eller kanske spränga ett helt flygplan i luften. I dagens läge är alla kontroller nödvändiga, men jag tycker att det är oacceptabelt att några få människor ska fortsätta att ha en sådan makt över alla oss andra. Tänk hur ofantligt många vi är som inte vill vår medmänniska illa. I det antalet tror jag att vi så småningom kan finna kraften till stora förändringar, om vi bara vill.

Kommentera / fråga

Skriv ut