      
|
|
|||||||||
|
KROPP
SJÄL
VÄLBEFINNANDE
ANDLIG UTVECKLING
|
|||||||||
|
FÖRETAGSKONCEPT
|
|||||||||
FEBRUARI
Öppna träffar hela vårterminen
14/2 09.30-16.30
16/2 17.30 - 18.30
22/2 18.00-20
APRIL
17/4 kl 18.00 - 21.00
|
|||||||||
|
|
|
|
Foto: http://www.sxc.hu
På resa söderut
På den resa som jag kallar den stora resan, eller livet, finns det många mindre resor. En tågresa på 3 timmar och 40 minuter från Stockholm till Hässleholm är en typisk sådan. Landskapet rullar förbi, i samma takt som passagerarna på väg till och från restaurangvagnen med eller utan kaffe och räkmacka. Det är säkert fler än jag som ska hoppa av på anrika Hässleholms station, trots det gör jag min resa ensam.
Eftersom mitt liv för närvarande inte innehåller så mycket passande av tider, är en tid 8.21 en lördagsmorgon med 6 mil till centralen lite av ett äventyr. Huset hemma ska bommas igen, soporna ska kastas och skötseln av mina djur som fortfarande är hemma ska portioneras ut till snälla grannar om än bara för några dagar.
Klockan ringde därför tidigt för att kunna rymma alla planerade såväl som oförutsedda moment. Men så stod vi till slut på perrongen min hund och jag, tillsammans med pensionärer, tonåringar, föräldrar och barn med stora och små packningar i alla dess former.
Jag hade precis satt mig med hund och packning på den avsedda plats som skulle bli mitt centrum av universum för de kommande timmarna, då jag fick ett bryskt uppvaknande i form av en stressad mamma som med två barn och pappa i släptåg sa sig ha platsen bredvid mig där jag mycket riktigt låtit mina grejer helt orätt flyta ut. Då jag insåg att barnen, två flickor på fyra och två, tillsammans med sin mamma hade tre av de fyra platserna kring det lilla bordet, började jag genast snegla åt platserna på andra sidan gången som än så länge var lediga.
Tro inte att jag har något emot barn, inte alls, men jag insåg att jag hade sett fram emot en lugn resa och det var allt annat än den lilla familjen utlovade under den minut de tillbringat i vagnen. Då otålighetsnivån var hög, stressen ännu högre och ljudnivån toppade det bestämde jag mig snabbt för att samla ihop mina saker och sätta mig en meter tvärs över gången. Ljudnivån var visserligen lika hög där, men känslan av att inte befinna sig i stormens öga som i detta fall erbjöd allt annat än lugn, hejade på för att maximera antalet centimeter till kaoset.
Nyktert tänkte jag att den enda möjligheten jag hade till att uppleva den lugna resa jag hade sett fram emot, var om jag skulle lyckas förse mig helt och hållet med det lugn jag behövde, utan att få någon som helst hjälp av lugnet av att färdas som annars brukar vara så behagligt. Det skulle bli den högst klassens distraktionsövning – men jag antog utmaningen.
Innan tåget ens lämnat stationen började de fylla på blodsockernivåerna med att äta banan, fortsatte rasktsnabbt med smörgås och gick sedan över till att prata länge och väl om vad som krävdes för att få den utlovade bullen och godiset från SJ:s Bistro. Så innan vi ens hunnit till Flemingsberg, kom jag på mig med att minst tre gånger önska att jag valt en sittplats i den tysta vagnen som tågkonduktören pratade om i högtalarna. Nej, jag skulle inte förlora slaget och dras med i tornadon som svepte genom vagn nummer fem, knappt en meter ifrån mig. Jag kämpade vidare och kom på att lyssna kunde jag inte undvika att göra, men däremot var det ingen idé att försöka påverka situationen något mer än så.
Tyvärr varade bara åskådarplatsen till Mjölby då universum tydligen menade att jag skulle testas vidare genom att sitta ’med’ kaoset inte ’bredvid’.
Landskapet fortsatte att rulla förbi i X2000-takt. Mer kaffe och smörgåsar bars förbi till takten av toalettens resoluta spolande strax bakom mig. Det var nästan skrattretande att hamna så i närkontakt med andra annat än med dem man känner. För under nästan fyra timmar och barn som pratar kontinuerligt i munnen på varandra, och däribland en mamma som vill lära dem något, eller tillrättavisa dem, hinner man höra ganska mycket av det liv som är deras. Något annat samtal tog sig inte igenom deras ljudbarrriär. Kanske var det några hussar och mattar som pratades vid längre bort efter ett kort vrål från en av hundarna som inte riktigt gillade att dela vagn med vem som helst.
Sida vid sida passerade vi ort efter ort, och tidpunkten för bullfikat närmade sig, eller uteblivandet av denna. Flickan skulle ha klart för sig att man ju inte kunde få något man inte förtjänade. Problemet var bara att kriterierna som belöningen skulle uppfyllas av framgick efter att hon redan brutit mot dem. Därpå följde hot om möjliga regler som flickan med stor sannolikhet skulle bryta.
Mamman som verkade vara en högst sympatisk person, var enligt min bedömning välutbildad och en av de som ser barn som ett projekt som man engagerar sig i till hundra procent. Men till och med jag som inte lyssnat mer än cirka två timmar på henne kunde lista ut att alla hennes hot i själva verket var tomma. Flickan visste också, men passade ändå på att hota tillbaka med att om hon inte fick en bulle så ville hon minsann inte vara mammas barn längre utan bara pappas – som inte var med på resan. På något sätt var det hela skrämmande, för trots att flickan var fyra år kunde hon argumentera ut sin mamma. Med bävan om urspårning (vi befann oss ju på ett tåg) tänkte jag på vad den kommande tonårstiden skulle bära med sig. Sedan gick mina tankar till vårt konsumtionssamhälle som kanske grundläggs med sina tankar om belöning, piska och morot, redan när vi är små och kanske på en enkel resa en lördag från Stockholm och söderut.
När bullarna äntligen serverades så var mitt medhavda kaffe och smörgåsar för länge sedan redan slut och jag räknade minuterna tills vi skulle komma fram, för sen kom sockerchocken. Då började hon slå på sin syster och ta ifrån henne leksakerna bara för att utöva makt. Det är kanske barns sätt, men det gav mig mycket att tänka på kring hur vi präglas redan från då vi är små.
Tankarna svävade vidare till många människor som jag delat resor med i mitt liv. Resor som inte varit på räls utan kanske omfattat en terminslång kurs, eller ett gemensamt intresse under ett par års tid som gjort att vi haft en nära kontakt. Sakta har jag börjat acceptera att det tillhör livets skeenden att mötas och skiljas för att sedan kanske mötas senare. Att det instinktiva att desperat hålla kvar kontakten till och med kan vara ett hinder för nya möten.
Så går vi då in och ut i varandras liv, berörs, upplever våra inre dramer och går kanske vidare för att stötas och blötas med andra. Otaliga är väl dem som vi håller oss parallellt med. Vi betraktar, reflekterar kanske och går sedan vidare. Mitt val på tågresan var enkelt – jag höll mig vid sidan även om jag i allra högsta grad satt mitt i.
Om bara en dag är det dags för en ny resa, norrut och hem igen. Jag hoppas att jag får en tom plats bredvid mig då och att ljudnivån är lite lägre. Övningen i att hålla mitt inre lugn var minst sagt utmanande. Jag tycker att jag lyckades hyggligt bra men jag kan bli bättre.
Eftersom mitt liv för närvarande inte innehåller så mycket passande av tider, är en tid 8.21 en lördagsmorgon med 6 mil till centralen lite av ett äventyr. Huset hemma ska bommas igen, soporna ska kastas och skötseln av mina djur som fortfarande är hemma ska portioneras ut till snälla grannar om än bara för några dagar.
Klockan ringde därför tidigt för att kunna rymma alla planerade såväl som oförutsedda moment. Men så stod vi till slut på perrongen min hund och jag, tillsammans med pensionärer, tonåringar, föräldrar och barn med stora och små packningar i alla dess former.
Jag hade precis satt mig med hund och packning på den avsedda plats som skulle bli mitt centrum av universum för de kommande timmarna, då jag fick ett bryskt uppvaknande i form av en stressad mamma som med två barn och pappa i släptåg sa sig ha platsen bredvid mig där jag mycket riktigt låtit mina grejer helt orätt flyta ut. Då jag insåg att barnen, två flickor på fyra och två, tillsammans med sin mamma hade tre av de fyra platserna kring det lilla bordet, började jag genast snegla åt platserna på andra sidan gången som än så länge var lediga.
Tro inte att jag har något emot barn, inte alls, men jag insåg att jag hade sett fram emot en lugn resa och det var allt annat än den lilla familjen utlovade under den minut de tillbringat i vagnen. Då otålighetsnivån var hög, stressen ännu högre och ljudnivån toppade det bestämde jag mig snabbt för att samla ihop mina saker och sätta mig en meter tvärs över gången. Ljudnivån var visserligen lika hög där, men känslan av att inte befinna sig i stormens öga som i detta fall erbjöd allt annat än lugn, hejade på för att maximera antalet centimeter till kaoset.
Nyktert tänkte jag att den enda möjligheten jag hade till att uppleva den lugna resa jag hade sett fram emot, var om jag skulle lyckas förse mig helt och hållet med det lugn jag behövde, utan att få någon som helst hjälp av lugnet av att färdas som annars brukar vara så behagligt. Det skulle bli den högst klassens distraktionsövning – men jag antog utmaningen.
Innan tåget ens lämnat stationen började de fylla på blodsockernivåerna med att äta banan, fortsatte rasktsnabbt med smörgås och gick sedan över till att prata länge och väl om vad som krävdes för att få den utlovade bullen och godiset från SJ:s Bistro. Så innan vi ens hunnit till Flemingsberg, kom jag på mig med att minst tre gånger önska att jag valt en sittplats i den tysta vagnen som tågkonduktören pratade om i högtalarna. Nej, jag skulle inte förlora slaget och dras med i tornadon som svepte genom vagn nummer fem, knappt en meter ifrån mig. Jag kämpade vidare och kom på att lyssna kunde jag inte undvika att göra, men däremot var det ingen idé att försöka påverka situationen något mer än så.
Tyvärr varade bara åskådarplatsen till Mjölby då universum tydligen menade att jag skulle testas vidare genom att sitta ’med’ kaoset inte ’bredvid’.
Landskapet fortsatte att rulla förbi i X2000-takt. Mer kaffe och smörgåsar bars förbi till takten av toalettens resoluta spolande strax bakom mig. Det var nästan skrattretande att hamna så i närkontakt med andra annat än med dem man känner. För under nästan fyra timmar och barn som pratar kontinuerligt i munnen på varandra, och däribland en mamma som vill lära dem något, eller tillrättavisa dem, hinner man höra ganska mycket av det liv som är deras. Något annat samtal tog sig inte igenom deras ljudbarrriär. Kanske var det några hussar och mattar som pratades vid längre bort efter ett kort vrål från en av hundarna som inte riktigt gillade att dela vagn med vem som helst.
Sida vid sida passerade vi ort efter ort, och tidpunkten för bullfikat närmade sig, eller uteblivandet av denna. Flickan skulle ha klart för sig att man ju inte kunde få något man inte förtjänade. Problemet var bara att kriterierna som belöningen skulle uppfyllas av framgick efter att hon redan brutit mot dem. Därpå följde hot om möjliga regler som flickan med stor sannolikhet skulle bryta.
Mamman som verkade vara en högst sympatisk person, var enligt min bedömning välutbildad och en av de som ser barn som ett projekt som man engagerar sig i till hundra procent. Men till och med jag som inte lyssnat mer än cirka två timmar på henne kunde lista ut att alla hennes hot i själva verket var tomma. Flickan visste också, men passade ändå på att hota tillbaka med att om hon inte fick en bulle så ville hon minsann inte vara mammas barn längre utan bara pappas – som inte var med på resan. På något sätt var det hela skrämmande, för trots att flickan var fyra år kunde hon argumentera ut sin mamma. Med bävan om urspårning (vi befann oss ju på ett tåg) tänkte jag på vad den kommande tonårstiden skulle bära med sig. Sedan gick mina tankar till vårt konsumtionssamhälle som kanske grundläggs med sina tankar om belöning, piska och morot, redan när vi är små och kanske på en enkel resa en lördag från Stockholm och söderut.
När bullarna äntligen serverades så var mitt medhavda kaffe och smörgåsar för länge sedan redan slut och jag räknade minuterna tills vi skulle komma fram, för sen kom sockerchocken. Då började hon slå på sin syster och ta ifrån henne leksakerna bara för att utöva makt. Det är kanske barns sätt, men det gav mig mycket att tänka på kring hur vi präglas redan från då vi är små.
Tankarna svävade vidare till många människor som jag delat resor med i mitt liv. Resor som inte varit på räls utan kanske omfattat en terminslång kurs, eller ett gemensamt intresse under ett par års tid som gjort att vi haft en nära kontakt. Sakta har jag börjat acceptera att det tillhör livets skeenden att mötas och skiljas för att sedan kanske mötas senare. Att det instinktiva att desperat hålla kvar kontakten till och med kan vara ett hinder för nya möten.
Så går vi då in och ut i varandras liv, berörs, upplever våra inre dramer och går kanske vidare för att stötas och blötas med andra. Otaliga är väl dem som vi håller oss parallellt med. Vi betraktar, reflekterar kanske och går sedan vidare. Mitt val på tågresan var enkelt – jag höll mig vid sidan även om jag i allra högsta grad satt mitt i.
Om bara en dag är det dags för en ny resa, norrut och hem igen. Jag hoppas att jag får en tom plats bredvid mig då och att ljudnivån är lite lägre. Övningen i att hålla mitt inre lugn var minst sagt utmanande. Jag tycker att jag lyckades hyggligt bra men jag kan bli bättre.
|
|
