Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium. Lotta bor i ett hus på landet utanför Stockholm med hästar, hund och kanin - håller just på att bygga sig ett litet hus bland björkar och bokar i Skåne. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, och som med fördel kan utbytas med varandra i all ödmjukhet.

Jordbävningskatastrofen på Haiti fick mig åter att reflektera över vad som berör och inte. Det är ju inte första gången vi svenskar möts av ofantliga dödssiffror 5 000, 10 000, 100 000, 200 000 – och ändå går vi vidare och förfasas över att snöplogen trots mina protester åter tog med sig delar av min syrenhäck.

Dagens teknik som gjort vår värld avsevärt mindre är inte helt enkel att hantera som människa. TV, internet och radio rapporterar i realtid när något händer och numera hamnar ofta även amatörfotografers filmer från något just inträffat direkt in på en stor nyhetssajt. Jag minns med en rysning då filmer från tsunamin i Thailand nådde svenska tv-rutor, eller som nu då jag såg en motsvarande film från Haiti då en radiopratare blev filmad under ett efterskalv. För mig blir dödssiffrorna då helt levande och människors rädslor kryper ut från tv-rutan och berör mig utan skyddsnät.

Jag inbillar mig att före denna realtidsrapportering, så var det lättare att reagera på det som var. Det som hände nära var viktigt, det som hände långt borta var mindre viktigt, för när nyheten från det som hände långt borta nådde mig, var det ofta redan överspelat.

Då man själv går igenom ett dödsfall i familjen, något lyckligt som när man får det där efterlängtade jobbet, eller kanske då ett barn föds - något som får en att röra sig extremt långt upp eller långt ner på den emotionella skalan – tänker jag ofta på att allt detta händer samtidigt, hela tiden runt om på vårt runda klot.

En tv-serie som pågår just nu på svt sänder dokumentärfotografers filmer från hela andra världskriget, men till skillnad från andra program jag sett, så han man här färglagt bilderna och saktat ner tempot. Följden blir en sammanhängande historia som på ett mer än fasanfullt sätt träffar en i tv-soffan. Döda människor, bomber som trillar i en miljö där människor sitter på fik eller cyklar för att köpa mjölk. Man hör ofta svenskar från den tiden säga: men vi visste inte vad som pågick! Jag tror på det, för inte ens jag som haft tillgång till all information har fått mer än en bråkdel av det helvete som jag nu ser i dokumentärfilmen bara genom att människorna ser ut och rör sig som människor. Jag är fortfarande en betraktare, men filmen talar till mig på samma sätt som amatörfotografernas filmer från Tsunamin och den senaste filmen från Haiti.

Egentligen ser jag att livet enbart handlar om mitt inre växande som människa, men när essensen av mänsklig fasa möter mig i nyhetssändningar som rubbas i alla fall jag från mitt centrum. Samtidigt vill jag nästan straffa mig själv då jag efter att ha hört en dödssiffra på ytterligare 200 människor i ett självmordsattentat, byter kanal och med stor tillfredsställelse tittar på nästa avsnitt ur favorit-tv-serien.

På det hela är det inte lätt hur man på ett humant och empatiskt sätt ska kunna förhålla sig till alla upplevelser som strömmar mot oss i informationssamhället. Balansen mellan avtrubbad och fullkomligt känslomässigt labil är inte helt självklar.

Ett sätt är att sortera bort nyhetssändningar, inte för att förneka att himlen och helvetet rasar runt om i världen, utan helt enkelt för att bestämma sig för och sätta sig över vad jag ska ta in. Långa perioder är detta är väl fungerande angreppssätt för mig då jag väljer att ta in det jag kan påverka, utan att för den skull leva i tron att katastroferna slutat hända därute.

Det verkar som att de flesta har sitt urskiljningssätt mer som att om det är svenskar inblandade i någon katastrof, då låter man det beröra en, annars passerar det som ytterligare en dödssiffra. Men filmklippet från Haiti sätter på något sätt käppar i hjulet för det, för den fasa som personen i rutan ger uttryck för, hur han ännu inte fått tag på sin mor och sin bror, och hur rädd, rädd, rädd han är – klarar i alla fall inte jag att värja mig mot trots att han varken pratar svenska eller är blond. För mig blev han någon jag kunde ha känt. Han var en mänsklig broder.

Som människa i nutid är det en utmaning att förbli mänsklig och empatiskt, att kunna glädjas och sörja med människor av olika nationalitet - en eller tusen mil från min ytterdörr - och samtidigt stå kvar i mig själv och med öppna ögon se vad som sker i mitt liv. Mer än någonsin sätts vår förmåga till att urskilja sanna värden gentemot omvärlden, så att vi inte faller offer för den röra och prioritering som nyhetssändningarna basunerar ut.

Kommentera / fråga

Skriv ut