Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium. Lotta bor i ett hus på landet utanför Stockholm med hästar, hund och kanin - håller just på att bygga sig ett litet hus bland björkar och bokar i Skåne. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, och som med fördel kan utbytas med varandra i all ödmjukhet.

Redan då jag satt med snöstormen vinande utanför bilen på väg till tågcentralen, hade jag en känsla av att jag skulle få vara med om en omvälvande upplevelse. Tåget som trots snöstormen till en början bara var tio minuter försenat, skramlade på ett oroväckande sätt när det gled in på spåret och jag tänkte: Något är inte rätt!

Jag hade sett fram emot en lugn resa med min dator och en termos kaffe och lilla hunden i ett ledigt säte bredvid mig. Det är med stor tillfredsställelse att jag arbetande tar mig fram fort, fort genom skogar och över fält. Men som flera gånger tidigare har jag märkt att SJ inte alltid erbjuder den arbetsro som jag förväntar.

Ljudnivån var pratig när vi lämnade Hässleholms station bakom oss. Jag behövde emellertid inte vara orolig för att några samtal skulle föra mig bort från det jag höll på med förutom av själva ljudet i sig, för jag var en av få som pratade svenska i vagnen.

Starkt övervägande om jag skulle plocka fram öronpropparna från väskan, överröstade konduktören tjattret endast tjugo minuter efter att tåget lämnat perrongen: ”Det är ett fel på tåget och vi kommer att göra om omstart av hela tågsetet och därmed hoppas på att felet kommer att rätta till sig. ”

Rutinen skulle ta maximalt fem minuter och efter den utlovade tiden hördes hennes röst åter: ”Jag har dåliga nyheter.” Efter täta intervaller med meddelanden som alla började med att hon hade dåliga nyheter, fick vi reda på att vi skulle evakueras till nästa reguljära X2000-tåg som enligt tidtabellen passerade förbi en dryg timme senare. Strömmen stängdes av och tystnaden spreds ödesmättat och med den känslan av ett sjunkande fartyg som i bästa fall skulle kunna erbjuda sina passagerare räddning innan fartyget skulle sjunka mot havets botten.

Kvinnor och barn slussades inte ut först, men väl var hjälpsamheten mellan passagerarna utöver det vanliga när ung som gammal skulle ta sig de knappt två metrarna ner på spåret för att sedan kränga sig upp med packning och kropp in i den räddande farkosten. Sittplatserna räckte naturligtvis inte, så folk blev ståendes i gångar med restaurangvagnen som tacksam buffert.

Det fascinerande var att med hjälpsamheten och den oväntade situationen öppnas ostkuporna som alla resande omgivit sig med och alla verkade plötsligt se sig om och notera vilka de färdades tillsammans med. Om detta är något som brukar hända i dylika situationer, vet jag inte, men jag vet att det hände i vagn nummer fem på tåg 537 mot Stockholm denna tidiga morgon. Samtidigt som denna öppenhet genomsyrade oss, var det som att ödet vred sig kring oss med en påverkan som sträckte sig längre än ett försenat tåg.

Det var inte enbart frustration över missade möten eller bara en försenad ankomst, det som inträffade var möten mellan människor och jag kände hur universum ristade ett spår i min själ efter det möte jag hade. Men jag var långt ifrån den enda.
Ibland undrar jag om svårigheter som föregår något vi tänkt göra är en livets varning för att vi istället ska välja något annat. Enligt vissa så går ju allt lekande lätt då vi lever i vårt flöde. Saker och ting löser sig på de mest mirakulösa sätt, men är dess motsats då saker hela tiden krånglar till sig ett skeende som är motsatsen till flow och som vi helt enkelt ska avbryta eller välja bort?

Det var naturligtvis en frustrerande och samtidigt omvälvande resa jag gjorde med SJ, men trots hindren dök upp i snabb så kändes det inte som att det var fel, utan snarare att det som hände steg för steg bäddade för att det skulle bli rätt för mig och många andra i min vagn. Vi skakades om på ett milt vardagligt sätt utan att för den skulle inte känna det som om våra liv utsattes för fara, men ändå i kanten för mångas trygghetszon.

Om ni undrar när jag och min lilla hund slutligen satte fötterna och tassarna på huvudstadens betong, så var det dryga tre timmar efter utsatt tid vilket hade givit oss en tågresa som varat i sju timmar istället för halva tiden. Det var egentligen mest synd om min lilla hund som faktiskt struntande i allt som hade med resgaranti och uteblivna möten att göra, hon fick ju inte kissa på så länge och de korta stoppen innan konduktören åter visslade i pipan och dörrarna stängdes, räckte inte för att hon skulle hitta ett ställe som luktade alldeles rätt. Så när vi äntligen kommer fram, var det nog hon som trots allt var gladast då hon hittade en redan gulnad snödriva där många varit före henne.

Kommentera / fråga

Skriv ut