      
|
|
||||||||||||
|
KROPP
SJÄL
VÄLBEFINNANDE
ANDLIG UTVECKLING
|
||||||||||||
|
FÖRETAGSKONCEPT
|
||||||||||||
|
||||||||||||
|
|
Tyck gärna till om sidan! Skicka ett mail till oss. Klicka här!
|
|
Michael Jacksons ridå på väg upp
Som vanligt fick fotot av Michael Jacksons bleka ansikte, det att hugga till i bröstet. Det är som om hans känslor liksom sedan länge lyst igenom hans så gott som transparenta hud och tydligt talat om att här är en människa som inte mår bra.
Nu när han är död, kan jag inte låta bli att undra om inte hans ande redan hade lämnat hans kropp många år tidigare, för att bara göra ett och annat blixtbesök under de timmar då han vistades på scen, för då fanns ingen tvekan om att han verkligen levde.
Jag tillhör den generation som inte kände till Michael Jackson före hans album Thriller som kom ut i början 80-talet, men från och med då har jag gillat det mesta av hans musik utan att för den skull gå runt med en handske på ena handen eller dansat moonwalk varje gång jag passerat en spegel. Trots det måste jag medge att nyheten om hans plötsliga bortgång fyllde mig med en överraskande tomhet och känsla av tragik.
Jag har läst mycket av allt som skrivits på nätet sedan dess, rykten om obduktionsrapporten som några dagar senare visat sig vara falska, världens popstjärnors reaktioner, allt prat om det han lämnar efter sig i form av skulder, hemliga låtskatter, provrörsbarn eller om de kan vara hans egna. Det är som att den verkliga ridån för Michael Jacksons liv faktiskt håller på att gå upp, och att få en försmak om att han i själva verket var en utmärglad, skallig man med kraftigt drogberoende fick i alla fall mig att inte vilja höra mer. Få är väl de som inte haft en åsikt om Michael Jackson, hans liv, hans utseende och det han påståtts syssla med innanför stängslet på sitt Neverland, men allt han försökt hålla hemligt är nu obarmhärtigt i medias händer. Ta till exempel det faktum att ingen hittills lyckats fotografera några av hans tre barns ansikten fram till dagarna före hans död på grund av rädslan för att de skulle bli kidnappade. Nu är deras ansikten genast lika kända som sin fars: Prince Michael I, Paris och Prince Michael II.
Tydligen har han jobbat på ett album under en lång tid, men inte ansett sig klar eftersom pressen varit så stor på att det minst måste bli lika bra som hans succé-album Thriller – det kommer snart också att ges ut. Naturligtvis tillfaller väl tillgångarna hans barn, men det känns helt makabert att vi alla likt kannibaler ska hetsäta oss igenom allt som han höll som sitt eget, ja kanske det enda han hade kvar.
Men mycket är väl rykten, för vad gäller Mickael Jackson vet man aldrig vad som är sant och jag hoppas att han tar med sig en hel del av sina hemligheter i graven. Bilden av ett djupt olyckligt underbarn i en mans kropp är ändå den som kommer att finnas kvar hos mig, den tillsammans med den musikern och konstnären han var. Till och med Carola ligger ju i lä i användandet av fladdrande kläder av en närmast tornadoliknande vindmaskin! Han var en dramatikens och stilistens mästare.
Känslan av tragik sitter ändå envist kvar, trots att jag vet hur mycket han gett till världen med sin musik och en ändrad syn på afro-amerikaner. Visste du till exempel att det inte visades några svarta artister på MTV innan Michael Jackson, och då pratar vi 80-tal då vi både hade datorer och mobiltelefoner. Priset verkar dock ha varit högt för honom, men vem är jag som ändå ifrågasätter den större ordningen, för naturligtvis har hans liv en större mening för honom själv. Den är bara för stor för mig att förstå.
Jag frågar mig istället vad jag kan lära mig från min sida av Atlanten av att i alla fall ha levt under samma tid som denna man och sett hans tomma kropp på bild i min tidning. Ska jag få skuldkänslor av att jag inte hjälpte honom eftersom väl alla kunde se att han troligtvis inte mådde särskilt bra? Är det vår tids varningskott för att hejda på trenden av barnstjärnor, så att jag helt enkelt ska sluta upp med att fascineras av ett talangfullt barn som visas upp i TV, och resolut resonera:
”Oj oj, nu måste jag visst byta kanal. Jag får inte bidra med att tittarsiffrorna bli höga så att han blir populär innan han fyllt 18 år, för då kommer han troligtvis att förlora hela sin barndom och leva ett liv i ensamhet. Dessutom kommer han säkert att börja ta droger eller andra smärtstillande mediciner.”
Nej, det låter orimligt.
Min lärdom är nog närmare än så. Jag ser den som att inte glömma bort att bakom vilken fasad som helst, hur förförisk och stjärnglittrande den än är, så finns det en människa med alla de känslor och behov som jag själv har. Dessa människor levandes ett till synes glamoröst liv får en lätt att glömma att de egentligen är lika vanliga som alla andra – innerst inne. Hela mediabranschen går visserligen ut på att skapa ouppnåeliga bilder av stjärnorna och att de lever de liv som alla egentligen vill leva – om man bortser från lite stormiga äktenskap, många och vanligt efterföljande skilsmässor, alkohol- och drogproblem – men som man säger det är bättre att sitta och gråta i en Porsche än en gammal rostig folkvagn!
Det är kanske också att ha i åtanke att den glamorösa värld som tidningar och TV bygger upp inte är den värld jag och alla andra måste till för att bli lyckliga. Jag tänker på de drömyrken alla ungdomar verkar ha nu för tiden skådespelare, programledare och popstjärnor. Lycka finns kanske i den världen också, men inte mer än någon annanstans.
Vad gäller Michael Jackson så tror jag att liksom de som fortfarande är övertygade om att Elvis Presley lever, så kommer det alltid att finnas de som tror att Michael Jackson iscensatte sin död eller kan vi kalla de försvinnande på samma sätt som Bilbo Bagger gjorde då han satte på sig ringen och försvann framför alla sina födelsedagsgäster. Du kanske inte visste det, men Michael Jackson lär ha varit mycket nära vän med en illusionist!
Nu när han är död, kan jag inte låta bli att undra om inte hans ande redan hade lämnat hans kropp många år tidigare, för att bara göra ett och annat blixtbesök under de timmar då han vistades på scen, för då fanns ingen tvekan om att han verkligen levde.
Jag tillhör den generation som inte kände till Michael Jackson före hans album Thriller som kom ut i början 80-talet, men från och med då har jag gillat det mesta av hans musik utan att för den skull gå runt med en handske på ena handen eller dansat moonwalk varje gång jag passerat en spegel. Trots det måste jag medge att nyheten om hans plötsliga bortgång fyllde mig med en överraskande tomhet och känsla av tragik.
Jag har läst mycket av allt som skrivits på nätet sedan dess, rykten om obduktionsrapporten som några dagar senare visat sig vara falska, världens popstjärnors reaktioner, allt prat om det han lämnar efter sig i form av skulder, hemliga låtskatter, provrörsbarn eller om de kan vara hans egna. Det är som att den verkliga ridån för Michael Jacksons liv faktiskt håller på att gå upp, och att få en försmak om att han i själva verket var en utmärglad, skallig man med kraftigt drogberoende fick i alla fall mig att inte vilja höra mer. Få är väl de som inte haft en åsikt om Michael Jackson, hans liv, hans utseende och det han påståtts syssla med innanför stängslet på sitt Neverland, men allt han försökt hålla hemligt är nu obarmhärtigt i medias händer. Ta till exempel det faktum att ingen hittills lyckats fotografera några av hans tre barns ansikten fram till dagarna före hans död på grund av rädslan för att de skulle bli kidnappade. Nu är deras ansikten genast lika kända som sin fars: Prince Michael I, Paris och Prince Michael II.
Tydligen har han jobbat på ett album under en lång tid, men inte ansett sig klar eftersom pressen varit så stor på att det minst måste bli lika bra som hans succé-album Thriller – det kommer snart också att ges ut. Naturligtvis tillfaller väl tillgångarna hans barn, men det känns helt makabert att vi alla likt kannibaler ska hetsäta oss igenom allt som han höll som sitt eget, ja kanske det enda han hade kvar.
Men mycket är väl rykten, för vad gäller Mickael Jackson vet man aldrig vad som är sant och jag hoppas att han tar med sig en hel del av sina hemligheter i graven. Bilden av ett djupt olyckligt underbarn i en mans kropp är ändå den som kommer att finnas kvar hos mig, den tillsammans med den musikern och konstnären han var. Till och med Carola ligger ju i lä i användandet av fladdrande kläder av en närmast tornadoliknande vindmaskin! Han var en dramatikens och stilistens mästare.
Känslan av tragik sitter ändå envist kvar, trots att jag vet hur mycket han gett till världen med sin musik och en ändrad syn på afro-amerikaner. Visste du till exempel att det inte visades några svarta artister på MTV innan Michael Jackson, och då pratar vi 80-tal då vi både hade datorer och mobiltelefoner. Priset verkar dock ha varit högt för honom, men vem är jag som ändå ifrågasätter den större ordningen, för naturligtvis har hans liv en större mening för honom själv. Den är bara för stor för mig att förstå.
Jag frågar mig istället vad jag kan lära mig från min sida av Atlanten av att i alla fall ha levt under samma tid som denna man och sett hans tomma kropp på bild i min tidning. Ska jag få skuldkänslor av att jag inte hjälpte honom eftersom väl alla kunde se att han troligtvis inte mådde särskilt bra? Är det vår tids varningskott för att hejda på trenden av barnstjärnor, så att jag helt enkelt ska sluta upp med att fascineras av ett talangfullt barn som visas upp i TV, och resolut resonera:
”Oj oj, nu måste jag visst byta kanal. Jag får inte bidra med att tittarsiffrorna bli höga så att han blir populär innan han fyllt 18 år, för då kommer han troligtvis att förlora hela sin barndom och leva ett liv i ensamhet. Dessutom kommer han säkert att börja ta droger eller andra smärtstillande mediciner.”
Nej, det låter orimligt.
Min lärdom är nog närmare än så. Jag ser den som att inte glömma bort att bakom vilken fasad som helst, hur förförisk och stjärnglittrande den än är, så finns det en människa med alla de känslor och behov som jag själv har. Dessa människor levandes ett till synes glamoröst liv får en lätt att glömma att de egentligen är lika vanliga som alla andra – innerst inne. Hela mediabranschen går visserligen ut på att skapa ouppnåeliga bilder av stjärnorna och att de lever de liv som alla egentligen vill leva – om man bortser från lite stormiga äktenskap, många och vanligt efterföljande skilsmässor, alkohol- och drogproblem – men som man säger det är bättre att sitta och gråta i en Porsche än en gammal rostig folkvagn!
Det är kanske också att ha i åtanke att den glamorösa värld som tidningar och TV bygger upp inte är den värld jag och alla andra måste till för att bli lyckliga. Jag tänker på de drömyrken alla ungdomar verkar ha nu för tiden skådespelare, programledare och popstjärnor. Lycka finns kanske i den världen också, men inte mer än någon annanstans.
Vad gäller Michael Jackson så tror jag att liksom de som fortfarande är övertygade om att Elvis Presley lever, så kommer det alltid att finnas de som tror att Michael Jackson iscensatte sin död eller kan vi kalla de försvinnande på samma sätt som Bilbo Bagger gjorde då han satte på sig ringen och försvann framför alla sina födelsedagsgäster. Du kanske inte visste det, men Michael Jackson lär ha varit mycket nära vän med en illusionist!
|
|
