Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Tiden ger perspektiv likaväl som avbrott gör en uppmärksam på förändringar. Det var vad jag upptäckte när jag för några månader sedan efter 15 års tid åter packade träningskläderna för att gå och jympa. Jag var beredd på att svettas, men inte på att lära mig mer om mina inre begränsningar.

På Friskis och Svettis upptäckte jag att jympa fortfarande är jympa även om modet hade gått från vita tubsockor till svarta ankelstrumpor och att allt skulle sitta tajt istället för löst och ledigt. Ledarna var lika äkta entusiastiska som jag minns dem, men bland tjoade och handklapp anade jag något som var nytt. De flesta ledarna tog nämligen gång på gång upp en högst individuell tråd i den annars så tydliga känslan av charterresa, något med att ”utmana sig själv”.

När ungdomens idrottsutövande gick över i vuxet motionerande, blev hederlig jymping och en och annan joggingtur det som passade mig bäst. Visserligen har jag under åren tagit sats och köpt ett och annat gymkort, men det har alltid slutat med att jag tröttnat efter några få gånger och med dåligt samvete låtit kortet löpa ut sin tid genom att sitta gömt bakom lånekortet i plånboken. Jag har inga problem med att hålla mitt egna tempo och driv på en joggingtur, men bland dessa hårda och tysta maskiner tappar jag helt styrfarten. Gruppträning har alltid passat mig bättre, där ett vanligt jympapass bär en framåt genom att inkludera allt med övningar, tempo och ordning. Nej, att det påminner om en charterresa i vår individualistiska tidsålder är inget jag har problem med, snarare är det en av de stora fördelarna och tacksamt tar jag emot all den energi ledaren sprider ut i salen för att få liv i alla deltagare. Vissa dagar behöver man det mer, andra mindre. Jag upplever dessutom en trygghet och aningen till befrielse över att inte behöva ta ansvar för helheten, särskilt då jag hittat de där guldkornen till pass där instruktören verkar ha knäckt jympakoden och nöter ned en bit för bit, muskelgrupp för muskelgrupp så att man slutligen kan kräma ur det sista med skutt och handklapp i sista låten. Jympa gör mig helt enkelt till en glad och tacksam charterresenär. Så var det då och så är det även nu.

Men så dök den där frasen upp lite då och då på passen jag gick på, att ”utamana sig själv”. Man skulle kunna ha tro att den störde mig i min nyfunna jymping-tillvaro, men varje gång jag hörde den var det som att en kittling gick genom kroppen. Självklart tyckte jag att jag förstod innebörden, men kände mig inte riktigt berörd förrän den dag jag av en slump hamnade på ett pass som kallas Cirkelgym.

Passet jag valt var inställt och Cirkelgym var vad som erbjöds istället. Med min mindre lyckade gymkarriär i bagaget var jag inte direkt beredd på att det hela skulle tillföra mig särskilt mycket, trots att det liksom jymping var ett grupp-pass. Men svensk som man är kastade jag mig artigt ut på det första av två varv på en bana med 20 stationer där de flesta stationerna var styrketräningsmaskiner med viktinställning. Musiken styrde med fyrtiosekundersintervaller och precis lagom tid för att göra sig redo för nästa station under tiden en glad och extremt positiv instruktör kryssade sig runt i den trånga lokalen och ropande inlevelsefulla hejarramsor till var och en av de trettiotal deltagare som kommit dit. Jag överlevde. Efter den avslutande gemensamma stretchingen då jag fick ta hjälp av båda händerna för att orka lyfta vattenflaskan till munnen, gick jag till och med så långt att besluta mig för att vänta med att bestämma vad jag tyckte och istället gå på passet igen. Frasen ”utmana dig själv”, hade börjat gro i mitt undermedvetna.

Det blev två och tre cirkelgympass och när mitt fjärde skulle börja och cirkelgym-instruktören räknade ner till ”veckans jobbigaste pass” som han kallade det, kände jag till min förvåning att jag var nervös inför de 40 respektingivande stationerna jag hade framför mig. Det hade varit jobbigt alla de tre tidigare gångerna och nu visste jag vad som väntade och nervositeten speglade en nätt ångest över hur jobbigt det skulle bli. Jag fick gå långt tillbaka till mitt idrottsutövande under tonåren för att känna igen känslan, även om den kopplades ihop med nuet genom att en och annan TV-intervju dök upp för min inre syn då jag hört landslagsskidåkare som Anna Haag berätta att hon som enda mål för den specifika tävlingen skulle ha att ta ut sig maximalt och hoppas att hon skulle våga. ”Våga”, ekade det från det undermedvetna, ”våga utmana sig själv”. Obehaget var bekant, men att lösningen skulle vara mod lät underligt.

När insikter står på glänt för man ofta rätt snabbt hela paketet daskat rakt i ansiktet. Innan första låten var slut började ledaren till bakgrundsljudet av dunkande popmusik, ett stort antal vinande maskiner och trettio människor som med full iver gjorde sin övning, att beskriva just den väg min känsla lett mig in på – och jag började förstå. Han erbjöd oss möjligheten att se varje station vi kom till under passet som den enda utmaningen vi hade just du, och som man utan en tanke på vad som kom sedan eller hur många övningar som återstod, med full kraft skulle kasta sig in i. Det kanske låter självklart för alla utom mig, men jag insåg plötsligt att den vägen han beskrev var helt motsatt den träningsstrategi jag omedvetet utövat sedan jag började motionera för alla år sedan. Min strategi skulle kunna kallas disponeringsstrategin och går kortfattat ut på att sprida ut sin kraft så att den räcker hela passet. Själv tycker jag att jag lyckats rätt bra i den genren, samtidigt omedveten om att det funnits något annat sätt som verkat vettigt.

Min gräns som jag utgått från i min disponeringsstrategi baseras på vad jag tror att jag klarar av, en idé som jag således förkastade under detta mitt fjärde cirkelgympass genom att söka min riktiga gräns med hjälp av vikter och tempo utan tanke på nästa station och dess utmaning. Det senare var en verklig utmaning och helt idiotiskt utifrån disponeringsstrategin, som går ut på att hålla ett tryggt avstånd från den absoluta tröttheten eftersom den är rätt skrämmande över en viss gräns – trodde jag. Så istället för att hålla mig undan gick jag på jakt för att söka min gräns i varje övning och det med en överraskande nyfikenhet och närmaste euforisk känsla för jag var inte rädd för att bli trött.

Jag har aldrig varit så utpumpad efter ett friskispass någon gång tidigare och heller aldrig känt mig så uppfylld. Det hade inte något med självplågeri att göra, snarare att kasta bort en illusion och möta det jag faktiskt varit en smula rädd för och det med oväntat lugn och stor nyfikenhet. Min inövade disponeringsstrategi kommer jag att fortsätta att ha nytta av på många olika områden, men upplevelsen av att veta att jag har en valmöjlighet gör ju att jag kan avgöra vilken strategi som bäst tar mig till mitt mål. Träning är bra för hälsan, men jag hade inte väntat mig att också få en upplevelsebaserad lektion i personkännedom!

Tack för det Friskis och Svettis!

Kommentera / fråga

Skriv ut