      
|
|
|||||||||
|
KROPP
SJÄL
VÄLBEFINNANDE
ANDLIG UTVECKLING
|
|||||||||
|
FÖRETAGSKONCEPT
|
|||||||||
FEBRUARI
Öppna träffar hela vårterminen
14/2 09.30-16.30
16/2 17.30 - 18.30
22/2 18.00-20
APRIL
17/4 kl 18.00 - 21.00
|
|||||||||
|
|
|
|
Foto: http://www.sxc.hu
Med en tidsmaskin
I sann Jules Verne-anda reste jag en kall augustimorgon 20 år tillbaka i tiden med tidsmaskin. Åter stod jag där i samma kläder, med mina bröder och systrar från den tiden och tog in allt med mina nu dubbelt så gamla ögon och dubbelt så många erfarenheter. Det var överväldigande!
Visste du att man inte har någon känsel i hjärnan? Man lär kunna bli opererad i vaket tillstånd om man bara får en lokalbedövning för vägen in till denna mystiska grå och vita substans. Visst är det märkligt att vi inte har någon känsel i det område där vi egentligen känner och upplever som allra mest! För likt ett intelligent USB-minne kan man verkligen återuppleva en annan tid som man trodde man till stora delar hade glömt. Jag är beviset, för när miljön är den rätta kommer allt tillbaka. Jag har just varit med om det. Ljud från människor som jag inte ens vet lever idag, dofter från ett golv som är ersatt av ett nytt och känslan av att gå fram i en korridor med allt med sig som livet just då innehöll.
Tänk dig ett ställe som knappt ändrats på 20 år, människorna är för visso nya, men värderingarna och traditionerna exakt desamma. Dit kom vi, mina tolv studentbröder och systrar och jag och tillbringade en dag och kväll tillsammans. Som någon sa: med lite fler rynkor och gråa hår och kanske färre rutor på magen, men trots allt var det vi som återvände till det ställe vi en gång lärde känna varandra och som hela vår vänskap likt en makalös källa härstammar ifrån.
Förutom att se de bekanta korridorerna, stället där man skrev upp sig på tentor, där man nu inte använder papper och penna längre utan en dator för att göra samma sak, klassrummen, fiken som i de flesta fall fått nya namn, kårhuset där vi varit sena nätter och tidiga mornar tröttare än trötta, skrivmaskinsrummet som ersatts av något tidsenligt, bokhandeln som bytt namn, trappan som jag fortfarande minns hur det kändes att flyta nerför, korridoren där en vägg slagits ut – så var allt samma. Jag hörde mig själv säga:
”Men det är så litet. Jag minns att det var större här.”
Jag var vuxen då, vägde till och med några kilo mer än nu, men minnet har ändå lagt min upplevelse på det, eller också så har hjärnan komprimerat minnet för att det skulle få plats. En studentsyster sa:
”Hamburgare nr 53.”
Och som från en minnesdimma hörde jag damen som med sin breda östgötska ropat ut hamburgare dagarna i ända från en restaurang som nu hette något annat. Hon är säkert pensionerad om hon ens lever.
De som säger att man egentligen inte glömmer något, fick denna dag ett poäng på sin sida, för jag tror verkligen att allt vi upplevt finns lagrat i den märkliga böljiga substans vid namn hjärnan. För man inte bara upplever miljön som förr utan även sig själv. Jag kände redan när jag öppnade dörren till kårhuset hur tjugoåringen i mig känt sig och jag fick mer än en gång ta ett steg tillbaka för att lägga till de tjugo senaste åren. För var det något som var en stor behållning så var det just detta: att på en och samma gång vara tjugo och fyrtio. Jag såg att mina vänner pendlade fram och tillbaka mellan år och erfarenheter, njöt, gav sig hän och reflekterade.
Åter fick jag se en väns glittrande ögon som jag minns dem från den tiden och jag tror att de glittrar fortfarande. För det hela var inte en längtan tillbaka till en svunnen tid trots all nostalgi, utan snarare att för en dag få återvända till en kista med skatter som påverkat åtminstone mitt liv mer än jag någonsin kunnat ana. Så här några dagar efter går jag omkring i ett kärleksrus för mina minnen, mina vänner och mig själv. Rent fysiologiskt måste det ha hänt något i min hjärna! Det kändes som att en isolerad ö av minnen plockades fram och blev sedda för vad de var i ett nytt perspektiv och jag skulle bli förvånad om det nu inte finns en E4 av nervtrådar till denna minnesbank till skillnad från en tunn omväg genom år av kronologiskt lagrade minnen.
Så har jag nog gjort det som händer på film: Åkt tillbaka i en tidsmaskin och hämtat hem en del av mig själv. Vad det är vet jag inte, men det gör att jag känner mig mer hel än någonsin. Inget är ju förändrat men nuet har fått ett uns av salt på sig och smakar bara mer.
Visste du att man inte har någon känsel i hjärnan? Man lär kunna bli opererad i vaket tillstånd om man bara får en lokalbedövning för vägen in till denna mystiska grå och vita substans. Visst är det märkligt att vi inte har någon känsel i det område där vi egentligen känner och upplever som allra mest! För likt ett intelligent USB-minne kan man verkligen återuppleva en annan tid som man trodde man till stora delar hade glömt. Jag är beviset, för när miljön är den rätta kommer allt tillbaka. Jag har just varit med om det. Ljud från människor som jag inte ens vet lever idag, dofter från ett golv som är ersatt av ett nytt och känslan av att gå fram i en korridor med allt med sig som livet just då innehöll.
Tänk dig ett ställe som knappt ändrats på 20 år, människorna är för visso nya, men värderingarna och traditionerna exakt desamma. Dit kom vi, mina tolv studentbröder och systrar och jag och tillbringade en dag och kväll tillsammans. Som någon sa: med lite fler rynkor och gråa hår och kanske färre rutor på magen, men trots allt var det vi som återvände till det ställe vi en gång lärde känna varandra och som hela vår vänskap likt en makalös källa härstammar ifrån.
Förutom att se de bekanta korridorerna, stället där man skrev upp sig på tentor, där man nu inte använder papper och penna längre utan en dator för att göra samma sak, klassrummen, fiken som i de flesta fall fått nya namn, kårhuset där vi varit sena nätter och tidiga mornar tröttare än trötta, skrivmaskinsrummet som ersatts av något tidsenligt, bokhandeln som bytt namn, trappan som jag fortfarande minns hur det kändes att flyta nerför, korridoren där en vägg slagits ut – så var allt samma. Jag hörde mig själv säga:
”Men det är så litet. Jag minns att det var större här.”
Jag var vuxen då, vägde till och med några kilo mer än nu, men minnet har ändå lagt min upplevelse på det, eller också så har hjärnan komprimerat minnet för att det skulle få plats. En studentsyster sa:
”Hamburgare nr 53.”
Och som från en minnesdimma hörde jag damen som med sin breda östgötska ropat ut hamburgare dagarna i ända från en restaurang som nu hette något annat. Hon är säkert pensionerad om hon ens lever.
De som säger att man egentligen inte glömmer något, fick denna dag ett poäng på sin sida, för jag tror verkligen att allt vi upplevt finns lagrat i den märkliga böljiga substans vid namn hjärnan. För man inte bara upplever miljön som förr utan även sig själv. Jag kände redan när jag öppnade dörren till kårhuset hur tjugoåringen i mig känt sig och jag fick mer än en gång ta ett steg tillbaka för att lägga till de tjugo senaste åren. För var det något som var en stor behållning så var det just detta: att på en och samma gång vara tjugo och fyrtio. Jag såg att mina vänner pendlade fram och tillbaka mellan år och erfarenheter, njöt, gav sig hän och reflekterade.
Åter fick jag se en väns glittrande ögon som jag minns dem från den tiden och jag tror att de glittrar fortfarande. För det hela var inte en längtan tillbaka till en svunnen tid trots all nostalgi, utan snarare att för en dag få återvända till en kista med skatter som påverkat åtminstone mitt liv mer än jag någonsin kunnat ana. Så här några dagar efter går jag omkring i ett kärleksrus för mina minnen, mina vänner och mig själv. Rent fysiologiskt måste det ha hänt något i min hjärna! Det kändes som att en isolerad ö av minnen plockades fram och blev sedda för vad de var i ett nytt perspektiv och jag skulle bli förvånad om det nu inte finns en E4 av nervtrådar till denna minnesbank till skillnad från en tunn omväg genom år av kronologiskt lagrade minnen.
Så har jag nog gjort det som händer på film: Åkt tillbaka i en tidsmaskin och hämtat hem en del av mig själv. Vad det är vet jag inte, men det gör att jag känner mig mer hel än någonsin. Inget är ju förändrat men nuet har fått ett uns av salt på sig och smakar bara mer.
|
|
