Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium. Lotta bor i ett hus på landet utanför Stockholm med hästar, hund och kanin - håller just på att bygga sig ett litet hus bland björkar och bokar i Skåne. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, och som med fördel kan utbytas med varandra i all ödmjukhet.

Sportevenemang anses ju från ett högre perspektiv vara bröd åt folket, något som gör att vi inte lägger oss så mycket i vad som pågår inom politik, miljöfrågor och annat. Perspektivet att sport förenar finns ju förstås, men för det mesta tappas det bort bland skaderapporter, läktarslagsmål och experter som säkert aldrig kommit närmare i utövandet av sporten än att stå bredvid planen - men som trots det uttalar sig om att forwarden skulle dribblat åt andra hållet innan han sköt för det syntes ju tydligt på TV-skärmens repris att det var där luckan fanns!

Men tacka vet jag simnings-VM som just nu pågår i Rom – där finns varken skador, läktarslagsmål eller så många besserwisser- kommentarer, fast det kanske inte är så konstigt, simma gör man rakt fram och för en novis som jag handlar taktiken mest om att köra på för fullt från början till slut. Den som är i bäst form vinner – tänker jag i min värld även om jag vet att det inte riktigt är så i simning heller.

Det är lite mysigt tycker jag ändå att se dessa vältränade människor göra upp och medaljerna. I år har fokus emellertid hamnat på simdräkterna som är en utvecklad variant av förra årets så kallade hajdräkter (dock även dessa utan fena) och som skapat stor oreda i bassängen. Simmare förbättrar sina rekord med flera sekunder i en sport där man pratar hundradelar, och en fransk journalist talade om teknisk doping. Materialet släpper inte igenom vattnet och dräkterna är så tajta att det tar en halvtimme för en van simmare att ta på sig dräkten iförd gummihandskar för att den inte ska spricka. Man talar om att den komprimerar kroppen så pass mycket att det inte skapas några virvlar i vattnet – och rekorden slås som sagt på löpande band. Utvecklingen till en materialsport är svår att stå emot och lika svår för många att acceptera och protesterna har blivit så många att den nya superdräkten blivit förbjuden till nästa stora mästerskap.

Ibland när jag ser på de olika grenarna, 100 m fjäril, 50 m bröstsim, 200 m frisim och lika mycket ryggsim så blir jag full i skratt. Tänk vilken lek vi har kommit på! Vi har bestämt att det är just så här vi får göra, sen ska vi se vem som är bäst på det. Så typiskt mänskligt! Det liknar lekarna som barn när jag uppfann banor av olika slag som jag skulle ta mig igenom på ett visst specifikt sätt. En lek, men som på idrottsnivå är dödligt allvar och en massa pengar och ära i.

Ännu roligare blir det eftersom vi människor inte är vattendjur och ändå tvunget ska se vem som är bäst på att sprattla på ett visst sätt en viss sträcka i vattnet. Fiskarna skulle nog undra, om de nu simmade bredvid oss. Däremot kan jag föreställa mig att det är en frihetskänsla att forsa fram som simmare och då menar jag riktiga flyta fram fortast av alla. Frihet, kraft och fart ger en känsla av, vadå? Lycka tror jag, om jag översätter det med saker jag är bra på.

Jag minns hur en klasskompis redan på högstadiet eller det kanske var tidigare än så, tränade både före och efter skolan i den lokala simhallen som stank klor så fort man öppnade dörrarna till foajén. Jag minns också när jag var med på skolmästerskapen i sjätte klass och var med på den enda grenen jag någorlunda bemästrade: bröstsim. Jag tog mig till final och dagen till ära hade jag på mig en gul badmössa för att likna stjärnorna på TV. Det var bara det att när jag dök i så vände jag inte ansiktet nedåt utan tittade framåt vilket fick till följd att det var min badmössa som först bröt vattenytan sittandes längst upp på huvudknoppen. Så mycket tävlingsmänniska var jag även då att jag inte tog tid på mig att varken försöka få ner eller kasta av mig den gula sockertoppen, utan simmade något förödmjukad i mål som god tvåa efter min duktiga simmar-klasskompis.

Så när jag ser på VM tittar jag alltid på badmössorna, hur de alltid sitter där de ska även när simmarna kommer upp ur vattnet, och sedan på min klasskompis. Tänk så många gånger, före och efter skolan dessa människor simmat fram och tillbaka i denna klorstank för att bli så bra som de är.

Men alla är vi olika och det finns ju rader av argument för vilken bra träningsform simning är även om man håller sig på motionsnivå. I en artikel i Aftonbladet talade man sig varm för motionssporten som använder alla kroppens stora muskelgrupper, knappt inte belastar leder och ligament, har låg skaderisk, trimmar hjärtat eftersom pulsen blir 10-15 slag lägre i vattnet vid samma ansträngning, ökar fettförbränningen eftersom de stora muskelgrupperna aktiveras, och inte minst slimmar kroppen istället för att bygga muskler som ändå bara är tunga att bära på. Det finns säkert fler fördelar, och så här i sommartider får det mig nästan att överväga en tur upp till sjön och en simtur. Nästan, men jag går hellre en långpromenad i skogen med min hund och kanske letar lite kantareller - för mig gör sig simning bäst på TV.

Kommentera / fråga

Skriv ut