Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium. Lotta bor i ett hus på landet utanför Stockholm med hästar, hund och kanin - håller just på att bygga sig ett litet hus bland björkar och bokar i Skåne. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, och som med fördel kan utbytas med varandra i all ödmjukhet.

Likt en mäktig sug har nu hösten dragit med mig i sin flit och entusiasm. I ett reklambrev från SEB läste jag i går ordet ’nystart’ med syftning på hösten och den nya terminen. Vemodet över att den ljuva sommaren är slut sitter kvar endast i ett hörn av mitt medvetande. Resten av mig har tagit klivet in i hösten.

Vi är några goda vänner som träffas då och då, för att använda oss av varandra som bollplank i våra liv. Senast var träffen hos mig. Men till skillnad från andra gånger blev det inte ett intensivt mailande under veckan som följde, då frågorna om hur det gick med ’det där’ och ’det där’ svävade omkring i Internets svårföreställbara men dock verkliga värld – det var bara en stor tystnad.

I ytterligare någon veckas tid undrade jag om det var något som inte varit som skulle hos mig, att något hänt mellan oss som jag inte märkt, eller att alla hamnat akut på sjukhus som följd av svampen jag bjöd på eller för den delen haft datorhaveri – vad som helst som förklarade denna tystnad. Tillslut ringde jag till en av dem eftersom jag ändå hade ett ärende, och då förstod jag direkt. Hon var precis på väg till keramikkursen som skulle börja efter sommaren och det var ’allmänt bara så där mycket’ omkring henne. Senare på kvällen damp det ner ett mail från en annan i gruppen som skrev att ’allt gick i ett nu’.

Jag känner det själv som en energi i luften, just inkommen med den klara luften i kölvattnet på fågelstrecken. Det närmaste jag kan beskriva det som, är en känsla av att vilja kavla upp ärmarna och börja jobba, trots att jag faktiskt har jobbat hela sommaren. Just det där med att ’kavla upp ärmarna’ var nog ytterligare ett yttryck som SEB använde i sitt brev. Om jag och SEB känner likadant, så kanske det betyder att vi är fler!

I dagarna ska jag åka på en spännande kurs med samma grupp människor som jag just berättade om. Vi har fått i uppgift att skriva en vision för våra liv, för ett och fem år framåt i tiden. Jag gjorde en liknande övning för några år sedan och när jag nu skummande igenom den inför mitt nya uppdrag, kunde jag med en lätt rysning konstatera att jag skrivit ner precis det som är mitt liv idag - och då minns jag att jag tog i rätt rejält när jag skrev den.

Allt har väl inte skett av sig själv, för en del saker kräver att man jobbar för det. Till exempel kan man ju inte visionera om att springa ett maraton och tro att formen kommer av sig själv, man måste ju träna. Det visionen tvingade mig göra var att plocka fram det jag ville och det var sedan det som fick mig att börja. Andra delar av min vision har helt magiskt bara ’blivit så’ - det ena som lett till det andra och så vidare.

Vad jag förstår så är nyckeln med visionsskrivande att man ska ta bort det realistiska i det man vill och därmed frigöra sig från sitt nuläge och därmed de hinder som ligger i vägen. Det viktiga är att verkligen känna efter vad man vill och liksom placera sig i framtiden då det redan hänt. Det är i alla fall så jag gör. Jag skapar i stunden ett nytt nu och det är en riktigt rolig lek!

Esther och Jerry Hicks har skrivit mycket om detta och efter att ha läst deras dagliga citat (från deras hemsida) i snart ett halvår – börjar jag så sakteliga förstå vad som krävs för att tänka sig till det man önskar. I alla fall börjar jag märka de gropar jag själv faller i. Att en av nycklarna är att känna det som om man redan har det man vill är en sak, men det har jag läst på flera ställen.

Det som Esther och Jerry Hicks verkar vilja få alla att förstå är att man inte kan ta sig till önsketillståndet från en situation där man inte mår bra. Det gäller att sluta fred med nuet och få sig själv att må bra först och i det är alla medel tillåtna. I en bok jag läste gav de ett tjugotal olika metoder med vilka läsaren skulle kunna höja sig ett snäpp på må-bra-skalan. För där var ytterligare en ledtråd: man bör inte försöka sig på att gå från missnöjd och deppig till överlycklig, för det går inte. Det gäller att ta sitt sinnestillstånd uppåt på stegen i små, små steg så att man får med hela sig själv i höjningen och inte bara blir klämcheck och ytligt glad. Det måste komma inifrån och vara helt äkta.

Jag har själv provat på det där under en tid. Inte så mycket för att tänka mig till det jag önskar, utan helt enkelt för att det är betydligt behagligare att gå omkring och må bra. Oftast löser denna lek inga av ens problem, men att bara må lite bättre i sitt ’elände’ är faktiskt ganska uppfriskade. Flera gånger har min något mer lättsamma inställning gett mig en ny vy av det problem som jag just då gått och grunnat på och som då inte alls varit så svårt att lösa.

För er som såg VM i friidrott och råkade passa in de gånger då löparfenomenet Usain Bolt stod på startlinjen, förstår nog vad jag menar. Jamaicanen förde in en lättsam inställning bland startblocken och att se honom spexa omkring vid sidan om sina stint stirrande, fokuserade medtävlare, gjorde mig klar på att en avslappnad inställning till det jag ska prestera bär ännu mer frukt än om jag tar i så svetten lackar. Usain Bolt verkar nöjd även om han inte slår världsrekord – han verkar tycka att det är roligt att springa.

Så oavsett om jag tar mig närmre min vision eller inte så är det rätt trevligt att gå omkring och må småmysigt mest hela tiden. Ibland blir jag 'knockad' av något som inträffar mig, men det känns rätt tryggt att veta att jag på sikt själv kan påverka mitt må-bra-tillstånd. Så då är det väl fritt fram för höststormarna att dra in, för jag känner mig rätt tryggt förankrad. Om inte så kanske jag flyger iväg till något annat riktigt mysigt ställe!

Kommentera / fråga

Skriv ut