Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Höstmörkret drar in, stormen, första snön och allt det där som gör att man kan krypa upp i soffan med ett tänt ljus framför sig och reflektera över hur det blivit som det blivit. Livet är de dagar man minns, säger en reklamfilm på TV. I handen sitter jag med min farmors fars memoarer som konstaterar att den väg han valt gjort att hans liv fått mening.

Alla människor är en summa av sina val, heter det hurtigt. Även om det säkert är så är den sanningen lite tung att bära då man ser hur sitt liv artat sig så långt man haft på sig. Jag är varken dödssjuk eller gammal, men det är saker jag tänker på då och då. Jag tar mig hellre fram i livet som på en orienteringstävling med ett flertal kontroller runt banan. När jag har kommit fram till en vilar jag en stund, ser hur det gått så här långt och känner efter vilken ny erfarenhet och kunskap jag fått sedan senaste kontrollen, för att därefter ta ett beslut hur jag vill fortsätta. Det är säkert inte sämre att löpa livet igenom som ett maratonlopp, 42 km svett med ett hägrande mål där man bokstavligen kan sjunka ner och dö. Det är en smaksak där jag föredrar den första varianten.

För några dagar sedan fick jag min farmors fars memoarer in min hand. En pärm med 228 lövtunna tättskrivna blad som stått placerade i min pappas bokhylla. Dessförinnan stod den och samlade damm hos kusinen. Jag vet faktiskt inte om någon har läst den, men det var inte av medkänsla jag slog upp första sidan. Det var av ren nyfikenhet.

Moje som min farmors far kallades föddes någon gång kring 1890 och levde till ungefär 1950. Han fick strax innan han fyllt 30 tjänst som kyrkoherde i sitt älskade Jämtland. Det och några lösryckta berättelser tillsammans med ett och annat svartvitt fotografi av en man i glasögon och svart prästkappa var allt jag visste om honom. Så det var nästan med självande hand jag öppnade pärmen och såg på den första sidan som i själva verket hade nummer 3 – men lite svinn får man räkna med på 60 år! Resten verkade intakt.

Jag vet inte om det var för att jag har en gnutta av hans blod flytande i mina ådror, eller att det var så varmt skrivet, men texten tog tag i mig och bak i mitt huvud kunde jag höra en mörk predikande präströst börja berätta om sin barndoms Jämtland. Den magiska ångbåtsbryggan, pojkstrecken i klassrummet, hur båtarna krängde och tog sig fram i hård sjö på Storsjön, hästomnibussen som gjorde hela pojkklassen åksjuk på utflykten till fjällen, lärarna, ja dessa lärare…

Orden på sidorna fick puls och andning för tankarna var så levande, så moderna! Moje reflekterade över olika saker som då han återvände till en badort där han som barn haft så ljusa och goda minnen för att upptäcka att allt bara tillåtits förfalla. Eller då han som vuxen försökte återupptäcka barndomens outtröttliga lekar för att upptäcka att det var något som tillhörde en svunnen tid och inte kunde återskapas av en vuxen människa hur barnslig han än ansåg sig vara. Eller då hans andliga kriser drabbade honom redan som 10-åring och hur han fann en väg ut tack vare att hans mor sa något så enkelt, så självklart som inte ens prästen i kyrkan hade haft en tanke på.

Jag har inte upplevt något av det han berättar i sina memoarer, men ändå är det så fascinerande att det är en människas tankar som är så enkla att sätta sig in i. Egentligen vet jag inte vad jag har gått omkring och trott, men dessa vardagliga små och stora tankar från förr är så ovanligt att man stöter på att det nästan verkar som att vi nu reflekterar och tänker mycket mer.

Jag är ännu bara i början av de 228 sidorna och ser fram emot att fortsätta. Så här långt har det blivit många skratt över dråpliga händelser och en stor dos av en massa annat, men det som genomsyrar allt är en varm intimitet som får mina fördomar om dåtiden stränga män att rasa som löven utanför fönstret! Just det där med lärarnas bryska och kantiga sätt är något Moje skriver mycket om. Han berättar om flera av sina lärare och vad de brukade säga i klassrummen. Hör bara:

”Se nu försjönk du plötsligt i ett gräsligt tillstånd!”

”Vad har du nu äntligen att förmäla, ynklige Ydström!”

”Du är då sömnig som en fluga i september!”

”Ni börjar minsann sacka efter era drular!”

Visst får det en att riktigt se pekpinnen svingas i katedern eller linjalen träffa ett par smutsiga pojkhänder? Men det kommer mera, för mellan minst sagt komiska uttryck kommer den ena betraktelsen efter den andra om vem läraren var bakom den där masken av stränghet. Nyanserna i deras röster avslöjade vad de tyckte om som då den kärve rektorn vikarierade i lyrikämnet och plockade fram en känslighet som trollband hela klassen. När klockan ringde förvandlades han lika abrupt som Askungen vid tolvslaget och blev åter den kantige person han vanligtvis var. Moje satt drömmande kvar och fick sig en och annan hurring då han inte var tillräckligt snabb ut ur klassrummet.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att bara läsa de sista raderna i memoarerna. Jag vill inte påstå att jag är en sådan som alltid måste läsa slutet av boken precis då jag börjat, men ibland måste jag bara glutta lite. Så det gjorde jag. Moje är då sjuk och har precis upptäckt att han inte klarar av att arbeta längre. Han återupptog sitt arbete mot doktorns ordinationer, men svimmade nästan på ett möte och tvingades inse att livet hade något annat i beredskap åt honom. Det är skälvande ord som avslutar det hela men trots att han inte själv visste vad nu, så kände han en enorm tillit över den väg han valt genom livet trots att den varit väldigt smal. Tilliten till den vägen bar honom framåt mer än något annat.

Jag tror inte att Moje skulle använt reklamens ord: Livet är de dagar man minns, trots att han ägnat så mycket tid åt att skriva ner sina memoarer. Snarare skulle han säga något i stil med: livet är den väg jag har valt. Och så här på en kontrollplats på min orienteringsrunda ’livet’, så har jag mina drömmar och visioner, men meningen och kryddan i mitt liv är den väg jag vandrar oavsett hur många dagar jag än minns av vandringen. Jag tror nog att jag liksom Moje kan få ihop en tjock pärm med memoarer den dag det börjar dra ihop sig för att gå vidare, men tänk att vi ser det lika han och jag! Kanske är det för att vi är släkt. Det känns i alla fall väldigt bra att jag och min farmors far har kommit fram till samma sak.

Kommentera / fråga

Skriv ut