Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Tänk om man bara för en dag kunde se det som pågick mellan människor. Hur skulle luften mellan två människor som bråkar se ut, hur skulle den se ut mellan mor och dotter eller mellan två vänner? För visst känns det så olika? Det är som att kroppen själv vet vem det är man har omkring sig innan man själv gör det.

När jag gick bredvid min vän sedan många år tillbaka, kändes det som det alltid har gjort. Jag var avslappnad, varm och på något sätt densamma på utsidan som på insidan. Några timmar tidigare hade jag stått framför ett fyrtiotal personer och det hade istället varit varmt, intensivt och efter att den inledande nervositeten lagt sig även upplyftande. Jag minns också den gången för inte så länge sedan när jag kom in i ett rum fullt med människor jag inte kände, eller då jag ensam satt i ett väntrum och det kom in en person till, också denna för att vänta. Man är densamma men ändå så olika.

Eller som i morse då rutinerna tillfälligt var ändrade här hemma och min lilla hund istället för att sova en timme på frukosten skulle få följa med iväg på en gång. Jag gjorde allt som vanligt och trots att jag satt i lugnan ro och åt frukost så kunde inte min hund komma till ro som hon brukar utan visade med hela sitt kroppsspråk att hon nu var redo att ge sig av. För det var väl vad vi skulle? Det gick nyligen ett tv-program som handlade om hundars förmåga att läsa av sina människor, men problemet var att det denna morgon inte fanns något att läsa av mer än kanske min vaga tanke eller det som kallas energi.

Visst är det som en rörig byrålåda av saker, en blandning av objektiv och subjektiv sanning. När jag tänker tillbaka på stunden innan jag skulle gå upp framför församlingen med människor så minns jag att jag försökte förbereda mig för det jag känt så många gånger tidigare: värmen. En grupps samlade uppmärksamhet är som en intensiv men vilande hetta, som om alla sitter där med helljusen på fokuserade på den som står där framme. De gånger jag inte varit beredd på det så vet jag att min kropp har blivit både rädd, förvånad och pirrig.

Någon berättade för mig hur en sådan situation med allas blickar på sig kan påminna om andra gruppsituationer då man varit fysiskt hotad eller kanske föremål för andras förlöjligande. Trots att man vet att man befinner sig i en helt annan situation så kan kroppen ändå förflytta sig tillbaka i tiden till en annan händelse där den var i fara. Någon annan kanske reagerar på ett helt annat sätt med att istället vakna till liv av detta fokus. Kungen av pop Michael Jackson, verkar ha varit en sådan. På scenen levde han fullt ut. Han var ett med sig själv och personligen tror jag att det var den enda stund han kände sig riktigt älskad. Det kan jämföras med då han med knappt hörbar röst svarade på frågor i intervju efter intervju och gav ett oerhört blygt intryck– som en helt annan människa. Han var nog tvärtom mot många av oss andra.

Ett uttryck som jag kommer att tänka på i detta sammanhanget är ”att sänka guarden”. Precis som en boxare sänker man då ena knytnäven en aning eftersom det upplevda hotet från omvärlden inte är så skrämmande längre. Skyddsmekanismen att emotionellt gömma sig bakom sina knytnävar har sällan med den faktiska situationen att göra, men går helt enkelt igång automatiskt och gör att man är fullt beredd på angrepp vilket man dessutom tolkar det mesta som. Då man sänker guarden släpper man till lite, tar inte det som sägs som ett hot och ifrågasättande av en själv. Jag tror att de flesta vet att då man minglar omkring på ett party med drinken i ena handen och de salta pinnarna i den andra med stor sannolikhet inte kommer att bli dödad när man går fram till någon man inte känner, men många kroppar tycks tro det. Naturligtvis är vi alla olika och ser olika situationer som hotfulla trots att de i själva verket inte är det. Att börja lägga märke till hur kroppen ”vet” vilken situation vi är i redan innan vi i vårt medvetande får chans att yttra oss, att skilja ur medvetandet och nuet från kroppen som är ett levande bevis på ens historia, är en spännande resa. Själv brukar jag ha en blick inåt för att se vad som händer och hur kroppen upplever saken då man exempelvis kommer till ett ställe där man knappt känner någon. Inte för att det alltid känns så mycket bättre, men det är som att en värld öppnar sig av förståelse för ens känslor. Ibland går det att sätta sig över det och fråga sig: Men vad är det värsta som kan hända? Andra gånger är man i känslans grepp.

Det finns väl någon mening med att de flesta av oss inte kan skilja på vår egen verklighet och den objektiva sanningen. Kanske är det meningen att vi ska göra arbetet att sortera upp vad som är vad. Det skulle vara så mycket enklare om de syntes så att någon kunde hjälpa till att förklara: ”Du förstår grönt betyder…”, men nu famlar vi alla som med ögonbindel i ett ”fångarna-på-fortet”-likt rum fyllt av spindlar och ormar.

En dimension i känslornas värld är att de är vår kontakt med historien och därmed många gånger det stora hindret för oss att leva i nuet som det så populärt heter. Att hantera känslorna, erkänna dem, ta hand om dem och samtidigt på något konstigt vis njuta av dem känns som att ständigt hålla på att röja i en gammal byrålåda där man stoppat ner ”bra att ha”-grejer tillsammans med saker som man inte vetat var man annars skulle ha gjort av.

Jag önskar ändå att jag sett det hela som färger och former och inte bara som känslor bara jag kan uppleva, men sorteringsarbetet i byrålådan är nog en av de sysslor man inte kan komma ifrån när man är född till människa.

Kommentera / fråga

Skriv ut