Fredrik är samtalscoachen och mindfulnessinstruktören som i all sin ödmjukhet kom på vad som är meningen med livet...

Att leva i nuet med så mycket kärlek och närvaro som möjligt. Innan Fredrik blev så här smart jobbade han i tjugo år som creative director och copywriter i reklambranschen.

I helgen har jag njutit av att träffa mina gudbarn och deras mamma. Tjejerna som fyller tio och tolv år har svensk pappa, mamma från Nya Zeeland, är födda i Danmark och bor i Indien. De går i amerikanska skolan i New Delhi och deras klasskamrater är mer eller mindre privilegierade barn från länder spridda över hela världen. Skolan har tydligt fokus på individuella resultat och sätter ganska hård press på att eleverna ska prestera och leverera. Ljusår från den svenska lagomskolan med andra ord.

När jag frågade vilka som var duktigast i klassen svarade tjejerna utan tvekan att det var de koreanska och indiska eleverna. Och tydligen inte bara i klassen utan i hela skolan. För att hävda sig i den framtida konkurrensen på en global arbetsmarknad får de redan nu lära sig att det inte räcker med en universitetsutbildning utan helst två. En för varje nyvässad armbåge.

När min nittonåring hörde det här vände hon sig till mig och viskade; ”pappa nu känner jag mig jättestressad”. Hon tog studenten för snart ett år sedan. En högpresterande tonåring som knäandes under allt råpluggande kämpade sig hela vägen in i kaklet med ena ögat i skolböckerna och det andra på betygen. Därför blev jag så glad när hon sa att hon ville vänta lite med att plugga vidare. Att hon ville hämta andan, jobba, resa och upptäcka världen medan hon känner efter vad hon verkligen vill göra här i livet.

För en orolig tonåring som försöker hitta sin plats i vuxenvärlden tror jag att ett sådant beslut kan vara livsavgörande på ett positivt sätt. Det är så lätt att låta rädslan styra och göra det hjärnan tycker verkar vettigt. Inte sällan utifrån vad vi föräldrar och andra vuxna säger är rätt och riktigt. Tyvärr är det ju inte så vanligt att vi verkligen ser våra barn. Oftast är det ju vår egen rädsla och våra egna misslyckanden och drömmar som vi oombedda prackar på dom.

Jag ska villigt erkänna att jag själv är en av de där föräldrarna som emellanåt står där och prackar. Men i mina ljusare stunder vill jag bara säga ta det lugnt. Slappna av. Det spelar inte så stor roll i det långa loppet vilka beslut du fattar som tonåring. Du hinner fatta nya. Du hinner ändra dig igen och igen. Det är inte de enskilda besluten som är det viktigaste. Det viktigaste är att du fattar beslut. Och att du känner mandat att fatta hur många beslut som helst. För allt du gör här i livet bidrar till att du växer som människa, får större insikter och mer kontakt med ditt hjärta. Där de verkliga besluten fattas.

Och framför allt. Jag har ingen aning om hur din livsväg ser ut eller vart den kommer att föra dig. Så njut av resan och lyssna inte så mycket på vad jag säger.

Kommentera / fråga eller visa tidigare inlägg (3)

Skriv ut