      
|
|
|||||||||
|
KROPP
SJÄL
VÄLBEFINNANDE
ANDLIG UTVECKLING
|
|||||||||
|
FÖRETAGSKONCEPT
|
|||||||||
JUNI
Tisdag 5/6 kl 18.30-20.30
7/6
AUGUSTI
Seminarieledarutbildning
SEPTEMBER
Lördag den 22/9 kl 09.30-16
|
|||||||||
|
|
|
|
Jag blir så rädd
Jag blir rädd när människor säger ”skönt att det verkar vara en ensam galning som stod för dåden i Norge”. Det är ungefär som att tro att nazismen var entydigt med Hitler…
– Det hade varit enklare om det hade funnits en yttre fiende. Nu angreps Norge av Norge. I mördarens manifest ser vi ett svagt eko av det en del norrmän känner igen sig i. Även om man aldrig skulle vara i närheten av själva handlingen, känns tankemönstret bitvis igen, det innehåller en skepsis mot invandrare, en önskan om att vilja bygga en mur runt landet och framför allt ett hat mot den solidaritet som socialdemokratin grundar sig på. Det tror jag är det allra mest skrämmande. I honom ser vi en förvriden bild av det tankemönstret. Och det är detta vi måste göra upp med, skriver DN.
En ”ensam galning” är aldrig ensam. Lasermannen John Ausonius och andra mördare verkar i ett sammanhang som bidrar till att legitimera dåden. Sammanhanget vävs av ord och meningar till ett nät som kan vara svårt att trassla sig ur.
Dessa ord och meningar är vi alla skyldiga till, mer eller mindre. Det är vi alla som låter detta språk växa fram och det är vi som inte kraftfullt nog avvisar, bearbetar och avslöjar klangen bakom dessa begrepp. Massinvandring, islamister och fortfarande pratar folk om negrer och niggers…
Under 1990-talets Sverige och Tyskland manifesterades ett av dessa, omänskliga lågvattenmärken med mordbränder och Lasermannen mot ”mörkhåriga människor”.
Då hade Ny Demokrati länge ”sagt det alla tänker” – ”muslimerna äter våra svenska barns köttbullar”. Det politiska samtalet cirklade kring att det var ”dom”, invandrarna som var problemet.
Varför blir jag då rädd?
Därför att det fortfarande verkar finnas en majoritet som undviker att reflektera över sig själv och sina närmaste medmänniskor när det ”otänkbara” händer i vårt närmaste grannland. Genom att demonisera det till enstaka galningar, tar vi inte det gemensamma ansvaret för att skapa ett annat samhällsklimat.
Låt oss lära av Jens Stoltenberg – genom att möta våldet och rasismen med ”mer öppenhet, mer demokrati, mer humanitet”. Detta hindrar det rasistiska språket att forma det offentliga samtalet.
Eller vad tror du?
– Det hade varit enklare om det hade funnits en yttre fiende. Nu angreps Norge av Norge. I mördarens manifest ser vi ett svagt eko av det en del norrmän känner igen sig i. Även om man aldrig skulle vara i närheten av själva handlingen, känns tankemönstret bitvis igen, det innehåller en skepsis mot invandrare, en önskan om att vilja bygga en mur runt landet och framför allt ett hat mot den solidaritet som socialdemokratin grundar sig på. Det tror jag är det allra mest skrämmande. I honom ser vi en förvriden bild av det tankemönstret. Och det är detta vi måste göra upp med, skriver DN.
En ”ensam galning” är aldrig ensam. Lasermannen John Ausonius och andra mördare verkar i ett sammanhang som bidrar till att legitimera dåden. Sammanhanget vävs av ord och meningar till ett nät som kan vara svårt att trassla sig ur.
Dessa ord och meningar är vi alla skyldiga till, mer eller mindre. Det är vi alla som låter detta språk växa fram och det är vi som inte kraftfullt nog avvisar, bearbetar och avslöjar klangen bakom dessa begrepp. Massinvandring, islamister och fortfarande pratar folk om negrer och niggers…
Under 1990-talets Sverige och Tyskland manifesterades ett av dessa, omänskliga lågvattenmärken med mordbränder och Lasermannen mot ”mörkhåriga människor”.
Då hade Ny Demokrati länge ”sagt det alla tänker” – ”muslimerna äter våra svenska barns köttbullar”. Det politiska samtalet cirklade kring att det var ”dom”, invandrarna som var problemet.
Varför blir jag då rädd?
Därför att det fortfarande verkar finnas en majoritet som undviker att reflektera över sig själv och sina närmaste medmänniskor när det ”otänkbara” händer i vårt närmaste grannland. Genom att demonisera det till enstaka galningar, tar vi inte det gemensamma ansvaret för att skapa ett annat samhällsklimat.
Låt oss lära av Jens Stoltenberg – genom att möta våldet och rasismen med ”mer öppenhet, mer demokrati, mer humanitet”. Detta hindrar det rasistiska språket att forma det offentliga samtalet.
Eller vad tror du?
|
|
