Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium. Lotta bor i ett hus på landet utanför Stockholm med hästar, hund och kanin - håller just på att bygga sig ett litet hus bland björkar och bokar i Skåne. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, och som med fördel kan utbytas med varandra i all ödmjukhet.

Från strandkanten blickade jag ut över glittrande vatten och insåg plötsligt att jag bor alldeles för långt ifrån det som betyder mest för mig. Där och då tog jag beslutet att flytta och har efter månader som Hemnet-besökare nu beslutat att 65 mil söderut bygga ett eget litet pörte bland björkar och bokar.

Ibland ser man inte konsekvensen av sina val förrän långt efteråt. I det här fallet har inte efteråt kommit ännu, men jag upplever en stark känsla av att mitt beslut kommer att påverka mitt liv mer än jag kan ana. Det jag inte sett förrän nu, är att det just är ett val jag har gjort – ni vet den där fria viljan som vi faktiskt har i alla situationer, i varenda ögonblick trots att vi ibland glömmer bort det.

Relationen till tiden har varit på tapeten de senaste åren och stress, tidsbrist, nuet, ställtid och så vidare är nu självklara begrepp för de flesta. Konstigt nog har ingen försökt sig på att bygga någon manick som har för avsikt att stoppa tiden, för är det något vi alla någon gång skulle vilja göra, så är det väl just det. Men tiden bara går och går, oavsett om vi vill det eller inte. Annat är det med ’rummet’, ni vet tidens släkting i uttrycket ’tid och rum’.

I mycket esoterisk litteratur beskrivs vår fysiska verklighet som ’time space reality’, ungefär ’tid och rum-verklighet’. Det som gått upp för mig är att acceptansen av tidens egenskaper inte gäller släktingen ’rummet’. Är det något som hänt under min livstid så är det att avstånd blivit kortare, eller i alla fall upplevelsen av dem. Tänk på flyg, internet, telefon och att dessa dessutom är allemans rättigheter. Men till skillnad från synen på tiden, så är avstånd något mänskligheten fortfarande håller på att besegra, däribland jag.

Jag har hört mig själv säga otaliga gånger att det ’bara’ tar tre och en halv timme med tåget, och vips kan jag komma på besök. Billigt är det också numera, om man bara är ute i god tid. För att inte tala om en billig biljett på flyget, en dryg timme, lite transfer så är jag i huvudstaden. Jag tror på det, och dem jag pratar med tror på det också. Samtidigt går jag omkring och sörjer över att lämna något jag tycker om, för något ovisst som jag inte känner till. Sorgen innefattar både skogen bakom huset som jag älskar och de dagliga kontakterna som jag helt enkelt inser inte klarar av en relation med 65 mils avstånd, och kanske inte ska det heller för att jag ska kunna ta in allt det nya.

Sorgen jag upplever står som kontrast till mitt logiska mänskliga tänkande att besegra och förneka avståndet. Så det är först nu jag inser att även avstånd kräver acceptans, precis som min relation till tiden. Med insikten kryper också respekten fram för det val jag faktiskt gjort. En del av det gamla kan då följa med in i det nya, annat måste jag lämna där hän och sörja.

Som med det mesta i livet inser jag: ”Ja, just det. Det här känner jag igen.” Förra gången var när jag slutade på ett jobb, gjorde slut med en kille, slutade i hundklubben. Kort och gott: val att lämna något för att gå mot något annat.

Jag stötte på ett citat som fick polletten att trilla ner.

“You chose the opportunity to experience this delicious contrast in time and space, and with great anticipation you came to co-create with other joy-seeking Beings, to fine-tune the process of deliberate thought (What, where, when and with who you create are your choices, too)” –Abraham

Fritt översatt blir det: “Du valde möjligheten att uppleva denna delikata kontrast i tid och rum, och med stor förväntan kom du för att bli med-skapare tillsammans med andra glädje-sökande varelser för att fininställa den medvetna tankens process (Vad, var, när och med vem du skapar är också dina val).”

Jag minns sista övningen på en kurs jag gick för många år sedan. Vi var en så där femtio stycken som tillsammans hade upplevt några dagar av intensiva känslor, och det är inte alltid lätt att skiljas från de människor som man tror att känslorna hör ihop med. Vi ombads sprida ut oss i den stora kurslokalen och fick sedan uppgiften att avsluta det som skulle avslutas, säga det som skulle sägas för att kunna lämna platsen med frid i hjärtat. Formen var att man gick till dem man hade något att säga, satte sig framför på en kudde, sa det man hade på hjärtat och gick sedan. Den andra fick inte svara något, hade han något att säga fick han söka upp dig på din plats.

Jag fick både underbara och mindre underbara saker sagda till mig. Jag sa också underbara och mindre underbara saker till andra, men aldrig har jag känt mig så fri efteråt som jag gjorde då. Det var som trummor och cymbaler gjorde ett kraftfullt unisont slag då timmen på sekunden var slut och en röst sa: det är fullbordat. Jag gick med lätta steg därifrån och tittade inte en endast gång tillbaka.

Som nutidsmänniska lever jag gärna efter ordspråket: ’både ha kakan och äta upp den’. Men det jag lätt glömmer då är den frihet ett riktigt val och avslut ger. Det är som att dö och sedan födas på nytt.

Sedan kostar ju inte en tågbiljett mer än ynka 95 kr enkel resa och man kan ju läsa eller sova eller något annat givande. För en del av det gamla vill jag ska ha en plats i det nya, men det är ju en helt annan sak.

Kommentera / fråga

Skriv ut