Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Det var när jag läste en artikel häromdagen, eller snarare faktarutan om personen den handlade om och svaret på den fråga som var den sak hon inte kunde klara sig utan: sin IPhone, som mobiltelefonens frammarsch och hur den ändrats passerade revy. Mobiltelefonen har ju blivit så mycket mer än bara en telefon med åren. Från att tillfredsställa ett behov att hela tiden vara tillgänglig, ger den sin användare ett sätt att ständigt nå ut och ha tillgång till allt.

Jag är sen sextiotalist och inser att jag tillhör den generation som kan säga att jag fanns innan Internet slog igenom. ”Hur klarade man sig då?” kan man undra då man under en middag diskuterar svensk kungaföljd och inte minns vem som kom efter Karl XII. För vem går hem och slår upp i sin uppslagsbok för att ringa tillbaka till värden och värdinnan och meddela: ”Det var Ulrika Eleonora!” Hur stor är sannolikheten att någon kring middagsbordet har en IPhone eller liknande? Mycket stor! Då får man svaret direkt för det vill ju alla ha.

Det är som att de sällskap jag vistas i, inklusive mig själv till vardags, drivs av att få veta, men har samtidigt svårt att sväva i ovisshet och nyfikenhet en längre stund än det tar att googla för att få svar. Jag vill veta nu! Hemma har jag dagtid nästan alltid datorn i gång, lätt till hands för att ta reda på något jag behöver veta. Jag lär mig mycket av det jag själv är intresserad av, inte det någon annan väljer ut åt mig. Men där har jag satt min gräns. Jag har valt en telefon där jag inte ens aktiverat funktionen att ta emot MMS. Vanliga textmeddelanden och telefonsamtal tycker jag är bra, men all form av surfning använder jag min dator till. Flera gånger har jag känt det där behovet att ’ta reda på’ när jag varit någon annanstans, men just då sett det för vad det varit: ett behov som faktiskt kan vänta tills jag kommer hem. Till det hela hör att jag inte har ett jobb där jag behöver bli nådd, jag behöver inte kunna ta emot mail mer än i min dator.

I flera år har jag varit högst medveten om att jag har ett stort beroende i livet. Det skulle gå att ändra på och kostnaden skulle bli lite huvudvärk några dagar, det är allt. Jag tänker på min dagliga dos kaffe. Morgonen är en njutning med kaffe och lugn och ro och jag har valt att acceptera mitt beroende av att jag först efter lite kaffe ’blir människa’ som man brukar säga. Det jag blivit uppmärksam på är att ett annat beroende smugit sig på, men till skillnad från kaffet känns det inte okej!

När mobiltelefonen kom var anledningen att bära med sig den att man kunde bli nådd hela tiden. Jag minns också första gången jag med en smått ångestliknande känsla stängde av den och insåg att det i detta också funnits ett behov av att vilja bli nådd. Insikten infann sig att detta drog en del av min uppmärksamhet från nuet och den situation jag faktiskt befann mig i.

Åren gick och telefonerna blev smartare. När jag i sommar varit i sommarstugan utan TV och mobilt internet eller smartphone (för det har jag ju ingen) var det inte saknaden av dessa teknikunder som var det som årets teknikinsikt handlade om. Det var framförallt när jag kom hem till min dator och uppkoppling igen som jag insåg vad som hände inuti mig när jag kopplade upp mig och surfade ut på detta obegränsade nätverk som kallas internet. Jag hade en stark upplevelse av att jag förlorade en del av mig som faktiskt egentligen är min. Det var som att en viktig del av min integritet eller uppmärksamhet gick vilse därute när jag kollade runt på lite nyhetssajter och läste mailen jag fått de dagar jag varit borta.

Jag vet sedan tidigare att det talas om att subliminala budskap förmedlas genom internet, men jag har varit lite skeptisk till det. Att en nära vän med diagnosen ADHD säger att hon helt tappar bort sig själv då hon ska söka efter något på internet, säger snarare mer. Alla reagerar väl olika, men det jag upplevde var att snarare än att något togs från mig så gav jag bort något värdefullt och blev plötsligt medveten om att det inte kändes bra.

I mitt jobb hade jag inte klarat mig utan att ha tillgång till nätet som den gigantiska informationsdatabas den är, men det upplever jag som något annat. Teknikfientlighet ligger inte för mig, men jag vill tjäna på det inte förlora något. I mötet mellan teknik och människa händer dock något och jag kan se att behovet av att alltid vara tillgänglig via mobiltelefon har blivit till ett behov av att ständigt veta vad som pågår i världen och att vara in kontakt med vårt sociala nätverk. Uttryckt i andra ord så speglar detta behov snarare något i stil med att den situation man befinner sig i inte längre är tillräcklig, utan man måste hela tiden bära med sig kontakten till ALLT.

Från och med nu tänker jag passa mina inre delar så att de inte svävar ut på spindelnätet!

Kommentera / fråga

Skriv ut