Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

”Det är väl fint”, sa någon på frågan om varför hon som enda årliga kyrkobesök gick på adventsgudstjänst. Det är ju inte bara i kris människor vänder sig till Gud, kyrkan får också ta emot många traditionsutövare över året. Trots det anar jag något annat än jakten på tradition då människor lite i smyg söker sig till någon upplyst julkyrka.

Inspirerad av ett projekt jag håller på med då jag behöver sätta min in i kyrkans värld och ceremonier, så hittade jag under ett besök på biblioteket en inspelning av Lukasevangeliet inläst av Stina Ekblad. Det kändes oerhört behändigt: 3 cd-skivor med en sjungande, nästan andäktigt vacker finlandssvensk uppläsning av Jesu liv. Men även om hennes uppläsning var något utöver det vanliga, så tog mig denna andliga lektion med överraskande stor kraft.

Som helhet kom hela berättelsen till mig på ett nytt sätt, som när man tittar på ett hologram och upptäcker att det är en bild i flera dimensioner och man nästan blir förvirrad över var man ska titta. Men en domnande känslan insåg jag med förtröstan att det finns så många dimensioner som jag inte förstod, som kanske ingen förstår, men som vi å andra sidan kanske inte ska förstå med vårt intellekt. Det är så finurligt gjort, för som Jesus som förklaring till sina lärljungar en gång sa (Luk 8:10) : ”och han svarade: "Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.””

Ofta avslutar han sina liknelser med: ” Hör, du som har öron att höra med”. Och efter ett tag började det gå upp för mig att det kanske handlar om att vi ska lämna förståelsen där hän och istället bara ta in det han säger, för på ett plan förstår vi. Djävulen talas det om och jag minns att någon beskrev det som en symbol för intellektet. Det är det som tuggar sönder något som fick vårt inre att sjunga, det som vill ha bevis och det som är hemvisten för allt vårt tvivel.

Det som till slut får hologrammet att verka platt och tråkigt i jämförelse, är när det går upp för mig att hela Jesu liv och det han berättar med sina liknelser är som ett koncentrat av vad en resa inom personlig utveckling innebär. Inte i det yttre naturligtvis, utan i det inre. Stina Eklblads röst formar en informationsspäckad instruktionsbok eller kanske kartbok, även om jag måste medge att jag efter otaliga liknelser känner mig rätt urholkad och dålig som människa – mitt intellekt inser ju att jag inte alls beter mig som ”de goda” i hans berättelser. Tänk vad vi är komplexa. Det ljusa och det mörka, det upplysta och det fördunklade finns allt inom var och en av oss men det är å andra sidan där ”guds rike” en dag kan breda ut sig - inte utanför vår kropp utan innanför.

För ett femtontal år sedan stötte jag på en bok som hette ’Samtal med Gud’ av Donald Walsch. Det som boken gav var i sammanfattning en tankeställare. Alla religioner är trots allt skapade av människan och även om Donald Walsch inte på något vis kritiserade bibeln i egentlig mening så gjorde han ett försök att skala bort det mänskliga perspektivet. Det var ungefär som när man lyssnar på ett samtal mellan två människor och sedan raderar bort den enas kommentarer och sätter dessa i ett helt annat sammanhang. Det Donald Walsch sa, upplevde jag, var att budskapet, Guds avtryck i händelser och berättelser, många gånger har fått en tokig mening tack vare det sammanhang som författaren satt dem i tack vare deras mänskliga tolkningar. Bibeln är ju en mänskligt dokument, men med reflektioner av det gudomliga likt solen som speglar sig i ett fönster.

Genom att se på exempelvis Jesu liv med Donald Walschs glasögon på ger inga rätta svar, men det ger en antydan om att det begränsande synsätt som jag i alla fall ofta upplever när jag hör något från bibeln istället berättar något mycket större och kanske något helt annat än var vi har trott i 2000 år och faktiskt låtit ett helt samhälle utformas ifrån.

Bibelkunniga kanske skruvar på sig vid det här laget, för visst kan man bevisa vad som helst med bibelcitat tagna ur sitt sammanhang. Men det ger samtidigt luft åt att det sammanhang de till en början satts i kanske inte alls var det som är hela buskapet. Jag ska inte ge mig in på ännu djupare vatten, för jag är inte tillräckligt kunnig i ämnet. Min reflektion handlar egentligen bara om att exempelvis ett evangelium som Lukas är som en instruktionsbok för den som går den personliga utvecklingens väg om man bara lyckas frigöra sig från skribenternas sammanhang och tolkningar och istället med något annat än sitt intellekt ta in de liknelser som det finns fler av än blåbär i skogen.

Nu kanske du tror att man inte kan använda detta om man inte är medlem i Svenska Kyrkan eller tror på Gud, men det märkliga är att jag verkligen tror att det går, om man bara lägger ner sina egna vapen och öppnar sig för detta paket med högintensiv visdom med någon annan del än sitt intellekt.

Oroa dig inte för intellektet. Det får sig så mycket till livs ändå eftersom hela vårt samhälle är byggt till dess ära, men som jag var inne på i min förra krönika som är det kanske ett skifte på gång vad gäller just detta.

I adventstider söker sig många till en stilla stund i en av våra gamla vackra kyrkor. Som en kontrast till den kommersens högtid som julen blivit tror jag att det finns en längtan till något annat som kanske inte är att åter höra historien om det nyfödda barnet i krubban. Lite stilla musik i vacker klang mellan kalkade väggar, liten lagom dos andlig spis och till det fridfullt brinnande ljus – sedan tror jag resten sköter sig själv. För det är som att kyrkans väggar liksom andas kärlek, förlåtelse och förtröstan som inget hellre vill än att fylla upp besökarnas bristfälliga förråd om vi bara vill ta emot dem i våra hjärtan. Detta är ju den bästa proviant vi kan ha på vår resa genom livet. Och varför måste man nödvändigtvis förstå allt när man kan känna att det är gott?

Kommentera / fråga

Skriv ut