Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium. Lotta bor i ett hus på landet utanför Stockholm med hästar, hund och kanin - håller just på att bygga sig ett litet hus bland björkar och bokar i Skåne. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, och som med fördel kan utbytas med varandra i all ödmjukhet.

Två veckor av OS har gett mig första parkett till idrottsmännens strävan att bli bäst, vara snabbast, hoppa högst eller längst. Som TV-tittare har jag fått insikt i tvivel, mod och perfektion som inte bara har med idrott att göra, utan med den väl avvägda svårigheten att vara människa.

Det började redan innan OS då jag såg två dokumentärer om två av våra landslag: längskidelandslaget och det alpina landslaget med Anja Pärson i spetsen. Det första hette ’Gröt, svett och tårar’ och det andra ’I huvudet på Anja Pärson’ och de finns fortfarande att se på svtplay. Fastare än klister under skidorna satt jag där och insöp det jag såg av dessa stjärnor, för det var något annat än stjärnglansen man fick se, det var deras vardag och de i den.

Under ett år fick man följa deras träning och deras tankar kring livet och vad de sysslade med. Det var fysträning då de påhejade av tränarna presterade mer än de orkade, maxtester då de tog ut sig så de nästan tuppade av, uthållighetsträning då de nästan spydde, massage naturligtvis för att inte tala om den mängdträning som bara ska avverkas dagar när regnet står som spön i backen som då solen skiner och de flesta andra ligger på stranden. Bland detta var det samtalen då de berättade om sina tankar kring vad de höll på med som grep mig så fullständigt.

Anja Pärson talade om hur hon brottades med sitt dåliga självförtroende. Charlotte Kalla talade om sitt liv och sina jobbplaner efter skidåkningen. Emil Jönsson talade om hur han lyckades ta sig igenom alla tunga träningspass. Men framförallt talade de alla om sina tankar på sin idrott och hur de ska nå sina mål.

I mina ögon gör de något få andra människor vågar. Visst är det deras jobb, men de flesta andra av oss har också jobb och håller trots allt inte på som dem. Det krävs mod att satsa allt och vara fullkomligt hängiven för att nå sina mål. Det krävs en kraft som gör en sårbar. I denna satsning blev de bara människor precis som du och jag med en stor dos tvivel som de varje dag eller kanske då och då var tvungna att leva med eller göra upp med. För inte ens för dem finns en given utgång för allt arbete de lägger ner. Det finns inget som säger att om du lägger ner så här mycket träning så kommer du Anja Pärson att vara bättre än Lindsey Vonn, eller du Charlotte Kalla åka fortare än Marit Björgen. De måst lägga ner allt, satsa allt de har så kanske det räcker om några år eller så! Om jag översätter det till mitt eget liv så får jag perspektiv!

Det är alltså inte bara jag som då och då går omkring med den pyrande känslan som kryper sig på och viskar: Det kommer ändå inte att gå, det förstår du väl att du inte kan uppnå det där målet, det målet är inte för dig! Dessa idrottsmän som är några av de bästa i världen kämpar också med det.

Så det var mot denna bakgrund jag tittade jag på OS och såg Emil Jönsson som var tippad att vinna inte ens ta sig till final och dessutom bli hånad över att inte tåla press när det gäller. Jag led med dessa tjejer och killar som kom in på en snöplig 30e plats trots att de var medaljfavoriter. En störtloppsåkerska fällde sig själv 5 meter efter att hon gett sig iväg från starten och slet dessutom av korsbanden i den snöpliga kullerbyttan. Hon hade säkert förberett sig på liknande sätt som Anja.

Då den norska längdskidåkerskan Marit Björgen tog sitt första guld sa expertkommentatorn att han hyste största respekt för henne, för hon har gjort något av det svåraste en idrottsman eller kvinna kan göra. Hon var en talang utöver det vanliga och spåddes en gyllene framtid. Det gick bra ett tag, men sedan sämre och sämre vilket hon mötte upp med att träna mer och mer vilket inte heller gjorde saken bättre. Efter fyra år med helt nya träningsmetoder och ett helt nytt liv har hon rest sig och är nu så bra som hon en gång spåddes att bli. Men hon fick överge allt det gamla för att nå dit och jag kan bara ana den kraft det krävdes av henne för att göra det. Det är en av de svåraste resor någon idrottsman eller kanske människa kan göra, enligt expertkommentatorn.

Trots att fysiken och tekniken är en förutsättning för att få stå på startlinjen så är det ändå det som finns inuti varje individ som avgör hur det ska gå. De är människor liksom jag och du. Vi har valt olika fält för att möta oss själva och för de mål och visioner vi medvetet eller omedvetet sätter upp. Det är stora saker jag nu kan ta med mig från OS i Vancouver 2010: mötet med tvivel och motgångar, men också med glädjen i att uppnå mål som man oförtrutet arbetat för under en mycket lång tid! Tack alla idrottsmän och kvinnor, SVT och olympiska kommittén!

Kommentera / fråga eller visa tidigare inlägg (2)

Skriv ut