      
|
|
|||||
|
KROPP
SJÄL
VÄLBEFINNANDE
ANDLIG UTVECKLING
|
|||||
|
FÖRETAGSKONCEPT
|
|||||
JUNI
Torsdagen den 27/6 kl 12.00 – 13.00
JULI
11-14/7 Stockholm
20/7 kl. 10:00 - 17:00
|
|||||
|
|
|
Gammal är yngst
Häromdagen lyssnade jag på ett radioprogram med Bodil Jönsson. Den kloka fysikprofessorn från Lund som bland annat skrivit böcker om hur vi förhåller oss till tiden. Hon pratade om att åldras och om hur åldersstrukturen i samhället håller på att förändras. Ett av tre barn som föds idag förväntas bli minst hundra år. Och inom en hyfsat snar framtid kommer hundratrettioåringar inte längre att vara science fiction. Fantastiskt eller skrämmande – välj själv.
Hennes program fick mig att reflektera över mitt eget förhållande till ålder och åldrande. Då insåg jag att min självbild var en smula skev. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag insett att den äldre damen eller gubben i keps faktiskt är lika gammal eller till och med yngre än jag själv. Det är som att jag fastnat i en tidsbubbla som inte har ett dugg gemensamt med födelsedatumet i mitt pass. Fast istället för taskig självinsikt föredrar jag att skylla på mina nedärvda gener.
Min älskade farmor som blev hundrafem år var både stark och närvarande på ett kärleksfullt sätt. Och framför allt hade hon en härlig humor genom vilken hon betraktade sig själv och sin omvärld. På sin hundraårsdag frågade jag henne om hon kände sig som en hundraåring. Då svarade hon leende att hon hoppade till varje morgon hon såg sig själv i spegeln och undrade vem den gamla rynkiga kärringen var som stirrade tillbaks. Och på min följdfråga om hur gammal hon kände sig svarade hon utan att tveka en sekund; tjugofem.
Visserligen var hon tjugofem år 1916, mitt under första världskriget. Och en tjugofemåring på den tiden hade förmodligen inte så mycket gemensamt med dagens tjugofemåring. Men ändå, det var så gammal hon fortfarande kände sig sjuttiofem år senare.
Så tänk om det som avgör hur gamla vi är innerst inne handlar mer om hur vi relaterar till livet än vad som står i födelsebeviset.
I skenet av min farmor är det kanske inte så konstigt att jag känner mig som ett riktigt lammkött i trettiofemårsåldern. Hoppas jag fortfarande gör det på min hundraårsdag.
Hennes program fick mig att reflektera över mitt eget förhållande till ålder och åldrande. Då insåg jag att min självbild var en smula skev. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag insett att den äldre damen eller gubben i keps faktiskt är lika gammal eller till och med yngre än jag själv. Det är som att jag fastnat i en tidsbubbla som inte har ett dugg gemensamt med födelsedatumet i mitt pass. Fast istället för taskig självinsikt föredrar jag att skylla på mina nedärvda gener.
Min älskade farmor som blev hundrafem år var både stark och närvarande på ett kärleksfullt sätt. Och framför allt hade hon en härlig humor genom vilken hon betraktade sig själv och sin omvärld. På sin hundraårsdag frågade jag henne om hon kände sig som en hundraåring. Då svarade hon leende att hon hoppade till varje morgon hon såg sig själv i spegeln och undrade vem den gamla rynkiga kärringen var som stirrade tillbaks. Och på min följdfråga om hur gammal hon kände sig svarade hon utan att tveka en sekund; tjugofem.
Visserligen var hon tjugofem år 1916, mitt under första världskriget. Och en tjugofemåring på den tiden hade förmodligen inte så mycket gemensamt med dagens tjugofemåring. Men ändå, det var så gammal hon fortfarande kände sig sjuttiofem år senare.
Så tänk om det som avgör hur gamla vi är innerst inne handlar mer om hur vi relaterar till livet än vad som står i födelsebeviset.
I skenet av min farmor är det kanske inte så konstigt att jag känner mig som ett riktigt lammkött i trettiofemårsåldern. Hoppas jag fortfarande gör det på min hundraårsdag.
|
|
