Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Jag fyllde nyligen år och fick bland annat den värmande presenten att bli hedersmedlem i en av Stockholms anrika gymnastikföreningar. Symboliskt är det riktigt komiskt eftersom det var där, den enda gången jag var närvarande under en av deras heta fotbollsmatcher, som jag insåg att även jag var dödlig.

Jag har just fyllt 41 år. Gammal enligt vissa, ung enligt andra, men teoretiskt halvtid för ett 80-årigt liv. Om jag lever så länge har jag visserligen lika långt kvar – sådär en dryga 14 000 dagar - men det är så att säga nedförsbacke.

Hedersmedlemstiteln påminner om något jag egentligen inte behöver någon påminnelse om. Jag kommer aldrig att glömma det enda tillfälle jag deltog i klubbens aktiviteter. Det var för cirka tio år sedan, en tidig lördagsmorgon efter en sen och lite lagom blöt fest. Det var långt ifrån något genomtänkt beslut att gå och träna fotboll, även om jag knappt tio år tidigare hade spelat division två fotboll under flera år. Det var snarare ett resultatet av en fråga kring midnatt som löd: ”Ska du hänga med och spela fotboll imorgon bitti?” ”Självklart”, svarade jag.

Min garderob kunde bara erbjuda ett bar aerobicsskor som dessutom var ett felköp, en storlek för små så även om man kunde genomlida ett aerobicspass där man står och stampar på stället, så var det något helt annat att bära dem då man hela tiden springer så fort man kan, tvärnitar och springer åt andra hållet. Efter en timme ömmande ena tå-raden och kändes som att de liksom blivit lite kortare och jag tänkte både en och två gånger på de stackars japanska kvinnorna som fick sina fötter lindande för att de skulle förbli små. Svetten lackade för matchen som utspelades mellan de två lagen bestående av en sådär fyra-fem spelare var där åldern varierade mellan 7 och 87 år, var snabb och tuff. Som enda tjej kämpade jag på och tacklades och dribblade som alla andra – för förutom att bara vara jag denna morgon bar jag hela den kvinnliga befolkningens ära på mina axlar eftersom jag denna dag som historiskt inslag var den första kvinna närvarande sedan föreningens grundande i början av 1900-talet. Jag hade mycket att bevisa bara med min närvaro och mitt deltagande.

Jag var därför helt oförberedd då det hände. En liten kille, minstingen som var kring tio kom dribblande med bollen, men eftersom jag snabbt förstått att alla var med på lika villkor och att ingen hänsyn togs till varken låg eller hög ålder, kvinna eller man, så accelererade jag upp till maxfart och närmade mig snett framifrån för att grymt roffa åt mig bollen och skapa ett kontringsläge för mitt lag. Det var när jag var en meter ifrån honom, som orden kom som gjorde att denna lördagsmorgon för alltid står i en speciell position mot alla andra som fallit i glömskans gråhet. Lillkillens pappa ropade: ”Akta tanten!” Det var allt och ändå så fick det mig under en hundradels sekund att undra vem det var pappan hade menat. Jag var den enda kvinnan där…men det var inte förrän efter den tankeloopen jag insåg att det var mig han menat. Tant!

En kille kallas gubbe från det att han spelar sin första fotbollsmatch. Ingen reagerar över att tränaren ropar: Bra jobbat gubbar! Till sina småkillar i laget. Jag tror snarare att det gör att de känner sig stolta, som riktiga fotbollsspelare. Men tant kallas man inte förrän man verkligen är tant, så är det bara och jag tror inte man gillar det då heller.

”Vad sa du?” sa jag när lilllkillen i förvirringen hade förnedrat mig till bottnarnas bottnar genom att göra en klockren tunnel på mig. Pappan och alla andra garvade bara rått, som åt en broder eller syster. Jag hade bestått testet.

Nej, jag känner mig inte som en tant nu heller, däremot har tankarna om att livet inte är oändligt börjat smyga sig på. Att tänka på döden är inget nytt och jag anser mig vara en ganska god vän till den, men det här med att kallas tant och att sedan halka över halvtidsgränsen för livets helhet gör att det jag tror att jag upplever är något som mer liknar en port som alla passerar förr eller senare. Snarare än att det skrämmer mig, så ger det mig en känsla av gemenskap med varenda människa på jorden. För visst är det så att alla någon gång måste ta emot insikten om livets ändlighet mer än som en neutral kunskap? Ni vet när det blir högst personligt, krypande, kanske läskigt, kanske spännande.

Det blir nog inga fler fotbollsmatcher med gubbarna på Södra Latin för min del, men som hedersmedlem kommer en del av min ande alltid att sväva någonstans i ringarna i gymnastiksalens tak. Minnet av första gången jag blev kallad tant och också kände mig som en – för ett kort ögonblick – kommer jag alltid att bära med mig. Och till pappan som ropade vill jag säga att jag är fortfarande förnärmad!

Kommentera / fråga eller visa tidigare inlägg (1)

Skriv ut