Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Det är ofrånkomligt att inte påverkas av allt som händer över världen just nu. Vissa är oroliga över att radioaktiv strålning når Sverige, andra ser det militära dramat som utvecklat sig i Libyen, personligen betraktar jag det internationella politiska spelet mellan alla inblandande i mellanösterns drama, såväl motståndare som de som borde vara på samma sida men inte är det.

Närmast maniskt har jag i timmar följt nyhetsrapporteringen på världens nyhetssajter. Många är de spalter jag läst av insatta experter. Jag har ställt frågor till några och slagit upp saker jag inte förstått. Successivt har allt det som är skrivet med osynligt bleck mellan nyhetsrapporterings rader framträtt och det har till och med fått mig att sova dåligt på nätterna.

Det är ju unikt att FNs Säkerhetsråd tagit ett sådant vågat beslut att med militära medel försvara civila på ett sätt att det är ett av de första lagliga krigen i vår tid. Ändå började enigheten och därmed legitimiteten att raseras så fort det beslutande mötet var avslutat. Flera av de femton i säkerhetsrådet gick hem till sig och började smida ränker för hur det kunde utnyttja situationen till sin egen fördel.

Troligen kommer det så småningom att tvistas om FN-resolutionens punkter att med alla medel skydda de civila verkligen krävde färre civila offer än en icke-vålds lösning. Den frågan får ett annat forum. Det som fångat mitt intresse är det som följde efter beslutet.

Beslutet kring resolutionen om Libyen togs och ingen av de femton medlemmarna röstade nej, inte ens någon av de stora som innehar vetorätt. Istället la fem stycken ner sina röster och valde att kritisera beslutet med skarpa ord så fort de kommit hem och stängt dörrarna bakom sig. Jag har frågat mig varför? Svaret är sannolikt att de inte vill ta något som helst ansvar utan bara är intresserade av de fördelar de själva kan få i situationen, t ex olja och folkets bifall hur det än går i konflikten. De som talar högst är Kina och Ryssland, två länder som sjunger i samma tonart kring sättet de behandlar sitt folk som självaste Kadaffi. Det är kanske inte så konstigt att de inte bryr sig om det Libyska folket, men att de inte satte högre värde på det internationella samarbetet i Säkerhetsrådet gör att min mage snurrar några varv i blotta förskräckelsen.

Nyhetsrapporteringen är som alltid i krig ofta motstridig, men eftersom de flesta sajter är noga med att för varje nyhet även ange vem som är källa – regimen, rebellerna, Libyens statliga nyhetsredaktion osv – så börjar osynliga budskap framträda där jag börjat upptäcka att vad som sägs sällan är det viktiga utan att det sägs och av vem. Jag vet inte om man ska kalla det för politik på högsta eller lägsta nivå. Ibland är jag inte säker på vem som är målgruppen för detta språk, vanligt folk eller makthavarna själva? Media verkar åtminstone snällt rapportera det som skickas in till dem även om de genom att ange källa lägger till en liten nyans till den som har ögonen öppna. Det skrämmer mig hur många som inte verkar uppmärksamma detta, utan snällt bara sväljer.

Mina tankar har flera gånger gått till skid-VM som gick av stapeln för några veckor sedan i Holmenkollen, och skillnaden mellan hur ett masstartslopp för kvinnor och ett för män genomlöper.

För att hårddra det så kör tjejerna fullt ös från början och höjden av taktik är att ta rygg på någon och kanske ha lite krafter kvar till upploppet. Ofta är deras taktiska tajming dålig, det är som att de har lärt sig den taktiska ordboken, men inte fått känslan för hur de ska kunna ha nytta av den. För dem verkar skidåkning handla om att den som åker fortast vinner.

Det är något helt annan för grabbarna. Under ett femmilslopp är det riktig körning på sin höjd under den sista milen. Under de resterande milen kör de och tittar på varandra, psykar varandra om vem som har bäst glid och lite andra taktiska knep. Ingen vill naturligtvis ligga först och dra. Allt detta i ett promenadåkningstempo då alla omges av en aura av att ha ett ess i rockärmen. Det hade säkert varit både taktiskt och smart att köra så här om det inte hade varit för att det fanns en norrman som hette Northug i fältet - för ingen har en spurt som han. Med andra ord vinner Northug så gott som alltid ackompanjerat med konkurrenternas förvåning över att deras taktik inte fungerade denna gången heller.

I det här sammanhanget påminner skidåkning och världspolitik mycket om varandra. Eftersom jag är kvinna hade jag hellre sett att maktens män hade beslutat sig för vad de skulle göra för Libyens civila, göra det och sedan gå hem till sig. Ärligt, rakt och effektivt – må den bäste mannen/kvinnan vinna. Situationen i mina ögon är tillräckligt svår som den är, med en öppen brutalitet mot en hel befolkning. Men maktens män verkar minst lika upptagna med att kolla på varandra, åka på en skida och psyka värste konkurrenten om att han har sämre glid!

Med skid-VM i ryggen stillas min oro något, men bara något. Jag har sett det förut. Jag hoppas bara att maktens män har koll på vem politikens Northug är, och att de inte i sin självsäkerhet spelar honom i händerna. Alltför många gånger har jag hört kommentatorerna utbrista: ”Och nu kommer Northug!” och jag vill inte höra det igen.

Kommentera / fråga

Skriv ut