Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Tänk dig en värld där människor lever utifrån sitt hjärta istället för att jämt följa sin hjärnas kortsiktigt logiska instruktioner. Över hela världen hörs nu fler och fler röster om att det är ett skifte på gång, även om det med ett intellektuellt synsätt skulle kallas för flum. Frågan är var ditt hjärta säger?

I dagarna samlar sig det socialdemokratiska partiet för att på en kongress omgruppera sig efter det rekorddåliga valresultatet. Som uppvuxen på 70-talet då Socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen hade en position som Sveriges största parti skulle valresultaten från 2010 passa mer som ett riktigt höjdarskämt än ett skräckscenario.

När jag följder de tunga namnens debattartiklar om hur de ska gruppera sig och vilka förändringar som ska till för att återta sin position som Sveriges mest inflytelserika parti så säger en röst inom mig att det idag inte behövs ett arbetarparti längre för den klassiska arbetaren har blivit en vanlig medelklassmedborgare som likaväl kan rösta blått. Personligen tror jag och liksom många med mig att Alliansens politik just nu är den bästa för Sverige i alla fall om man ska välja bland det politiska utbudet som finns. Om man ve och fasa skulle tala om att även politiken och politikerna skulle göra som vi andra, gå framåt, komma till självinsikt och se vad som är bäst för helheten istället för dem själva, så undrar jag vilken politik bleknandet av den Socialdemokratiska loggan nu lämnar plats för?

Svaret kommer lika fort som frågan ställs: ett riktigt miljöparti! Nej, jag tror inte dagens miljöparti någonsin kan bli det även om dess roll har krattat i manegen för det som komma skall. Det miljöparti jag tänker på är ett riktigt miljöparti med tung kunskap om vår omvärld, om det så är det som vi traditionellt kallar miljö men även det som ingår i nationalekonomi, vår roll i världen, skola och så vidare. Miljöpartiet har tagit in miljöfrågan på banan, men nästa steg är att miljöfrågan inte bara ska bli något som vi gör lite vid sidan om utan något som genomsyrar allt.

Det är på tiden att vi människor inte särskiljer oss från resten av jorden och dess biologi. Vi ingår i ekosystemet och när allt annat mår dåligt så är det inte så konstigt att vi också gör det. Det kortsiktigt logiska som säger att om vi besprutar grödan för att skadeinsekter ska dö så att det blir mer över till oss, glömmer att också vi består av samma molekyler som de där skalbaggarna och mögelsvamparna. Vi kanske inte dör direkt, men eftersom vi äter desto mer så drabbas vi i det långa loppet. Jag förstår inte att vi nöjer oss med att säga, som lökodlarna på Öland efter beskedet att två bekämpningsmedel inte får användas: Om vi inte får använda de här två gifterna går det inte att odla lök. Ännu värre är att man i andra EU länder får fortsätta använda dem tills någon motsvarighet kommer.

I lökfallet handlar det bland annat om bekämpningen av ogräs. För ett tag sedan hörde jag talas om en bonde som konstruerat ett mekaniskt jordbruksredskap som rensade ogräs på ett effektivt sätt bland sin frus kravodlade grönsaker. Hur skiljde han på ogräs och gröda? Jo i detta fallet kom han på att hans grödas blast var mjukare än ogräsets vilket gjorde att den böjde sig med elastiskt, varför redskapet konstruerades för att riva bort det hårdare ogräset. Är det inte fantastiskt! Riktig ingenjörskunskap! Vi människor har fått oss en fantastisk hjärna till skänks. Vi kan bygga rymdfarkoster, datorer och färdas fortare än ljudet, men att överlista ogräset utan bekämpningsmedel och genmanipulation det kan vi inte - än! Tänk om alla som bygger rymdfarkoster istället kunde ägna sig åt något nyttigt som att lösa sådana jordnära problem eller varför inte för den delen lösa den obehagligt överhängande frågan om hur vi ska få tillräckligt med energi utan att gå under på kuppen.

Miljöpartiet och alla andra politiker verkar tycka att vindkraft är räddningen på allt. Det säger en hel del om hur bra en teknik är om man själv vill bo nära den. I Skåne växer vindkraftverk upp fortare än svampar ur marken tack vare alla gynnsamma bidrag, men det är hemskt att bo nära ett, jag vet för jag bor där. Visst är vindkraft och vattenkraft bättre än kärnkraft, men bara det att Sveriges stockholmsbaserade politiker verkar har kommit till ro med att vindkraft är svaret på den stora frågan, så kan jag som landsortsbo tala om att det inte alls är så. Vindkraft är en tillfällig lösning, ett fantastiskt steg på vägen från kolkraft och kärnkraft, men det måste mer därtill. Mycket, mycket mer.

Eftersom girigheten bromsar en utveckling som skulle vara bra för oss alla, så är det här politikerna måste spela en mycket tyngre roll. Vi ska inte räkna med att en energilösning som inte kostar oss levande något, varken jord eller natur eller människor, ska komma till av sig själv. Energi är en alldeles för stor maktfaktor – tänk bara om vi kunde utnyttja solen mer effektivt då skulle vi ha hur mycket energi som vi kunde önska. Det är emellertid mer lönsamt att forska på vapen än på energi.

Aldrig har vi varit så nära slutet på den återvändsgränd som vår moderna livsstil har lett in oss på. Tiden är för länge sedan förbi då vi kan ändra detaljer. Nu krävs en förändring av något mycket mer grundläggande slag för att vi inte med full kraft ska slungas in i väggen som finns i slutet på den vägen. Kanske måste en civilisation nå dit för att ta sitt förnuft till fånga, för ur kaos föds ofta stora insikter och helt nya vägar.

Den längsta resan en människa kan göra lär vara den från hjärnan och intellektet, de 30 centimetrarna nedåt i kroppen till det som är hjärtat för att lämna allt som heter girighet och ego för det kärleksbudskap som vi envist hållit vid liv i 2000 år utan att förstå innebörden av. Nu är vi kanske där, då vi var och en måste börja förflytta oss nedåt i kroppen för att inte gå under. Väl där är jag helt säker på att vi kommer att se världen, våra medmänniskor och oss själva med helt andra ögon och vet vad som egentligen är det bästa för oss alla.

Det förunderliga med denna 30 cm-långa resa är att vi inte kommer fortare fram genom att låta någon annan gå före, då vi kanske väntar på att beslutsfattare runt om i världen ska bana vägen för oss ”small people” som Svanberg uttryckte det. Alla måste traska sin egen väg, sina egna 30 centimeter nedåt och ta emot det som vi möter på vägen av rädslor och annat bråte. Dock finns det redan många som gått före och som rent av redan har kommit fram, man måste bara leta på ett annat sätt än bland dem som låter högst och får mest rubriker i tidningar och TV för att finna dem. Så innan vi vet ordet av, så är vi tillräckligt många för att skapa en global förändring – och då kan det verkligen börja hända saker!

Kommentera / fråga

Skriv ut