Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

”Jag har köpt en hund!” sa min vän i telefonen. Han är en mycket klok och insiktsfull person men det hastiga beslutet att köpa en schäfer av alla raser gjorde mig så förvånad att jag inte kunde utbrista annat än det mindre uppmuntrande och inte alls stödjande: ”Va! Men har du verkligen tänkt igenom det ordentligt?”

Vi pratade en stund men jag kom på mig själv med att komma med förmaning efter förmaning: du måste det och du måste det! Känslan av att det var något tokigt i det hela, låg kvar långt efter att jag lagt på luren. Jag hade tänkt en sak och uppfattat en helt annan med mina sinnen. Dessa båda gick inte ihop. Det tog några timmar så ringde jag upp igen.

Förmaningar är verkligen inte fruktbart. Det förmedlar bara rädsla på ett okonstruktivt sätt. Det föder dessutom bara murar och motstånd från den som blir förmanad. Min vän var så klok att han i alla fall inte gav uttryck för de senare, men han förtjänade verkligen för det första min ursäkt om att jag pådyvlat honom mina rädslor och för det andra en äkta gratulation till sin lilla hund som så småningom skulle bli en mycket stor sådan.

När jag åter hörde hans röst så förstod jag vad mina sinnen uppfattat redan i det första telefonsamtalet: han lät som om en pusselbit fallit på plats. Jag hade aldrig kunnat peka ut den saknade pusselbiten, men i jämförelse med tidigare var han inte en människa som svävade omkring planlöst i rymden längre utan någon med en stark länk till sitt ursprung. Jag såg honom faktiskt framför mig som en astronaut, nu med en lång vindlande slang kopplad till moderskeppet.

Vi talade lite om saken, och som alltid när jag talar om djurens betydelse i mitt liv blir jag en smula rörd. Jag är så innerligt tacksam över vad de ger mig, även om det där med ovillkorlig kärlek är något jag inte håller med om.

De som pratar sig varma om den ovillkorliga kärlek från sina djur verkar ibland glömma eller rent av tro att det är en outsinlig källa som inte kräver någon som helst motprestation. Istället bör man börja i en annan ände. En hund har exempelvis vissa behov som täcker mer än att äta och få springa ut i trädgården och kissa tre gånger om dagen. De som tycker att de får ut ovillkorlig kärlek från sin hund efter den magra motprestationen har nog inte förstått vad ett möte med en hund kan vara. Jag vill till och med gå så långt att jag tycker det är oansvarigt och grymt att skaffa hund under de premisserna – och jag frågar mig också varför dessa människor över huvudtaget vill ha en hund om man inte har något intresse av att vara med den och göra roliga saker. Det är inte trovärdigt att säga att man tycker om sin hund när man inte sätter sig in i de behov som en hund faktiskt har och försöker uppfylla dem.

Hundens basala behov är inte så annorlunda från våra egna. Den är ett flockdjur och behöver känna att den får vara med i ett sammanhang med sin flock av tvåbeningar och ibland träffa någon fyrbent kompis för att också minnas hur man kommunicerar med sina egna. Motion är en annan sak som de liksom vi verkligen behöver, även de små hundarna som ofta har mycket lättare att röra sig än de stora. Uppfostran är inte heller att förringa eftersom hunden måste lära sig hur den ska bete sig i olika situationer. Om den inte får lära sig det leder det bara till den onda cirkeln att den inte får vara med vilket gör den ostimulerad och ännu jobbigare att ha med. Och att få lite utmaningar som gnuggar hjärncellerna kan vara ännu mer välgörande för hundens tillfredsställelse än en flera timmar lång promenad.

Om man ger dem lite av eller mycket av detta tillsammans med det alldeles basala som mat och skötsel, så får man tiofalt, nej hundrafalt igen, och om man dessutom börjar lyssna på sin hund och se den med respekt så erbjuder den det mest värdefulla av allt: en koppling till vårt ursprung naturen.

För ett tag sedan träffade jag på lite texter om depressioner och för mig var det nytt att det fanns depressioner med anknytning till alla årstider utom en: höstdepression, vinterdepression och vårdepression. Någon sommardepression hittade jag inte men det kanske är det som kallas depression! Gissa vad botemedlet var, lika effektivt som psykofarmaka? Jo, det som jag skulle vilja sammanfatta i att få kroppen och sinnet att minnas något som den uppenbarligen glömt bort, nämligen att vara människa! Ordineringen var i samtliga fall: sova åtta timmar under natten, äta nyttig mat på regelbundna tider, vistas mycket utomhus i dagsljus och till det motionera. Då vi glömmer bort vad vi är mår vi dåligt! Något fattas oss och vi svävar omkring utan syreslang till moder jord.

Jag undrar när det skedde, när samhället vi människor byggde upp började ses som någon bättre och annorlunda än det vi egentligen är. Som civilisation hände det nog för längesedan, men varje individ är ändå enbart människa när hon föds även om vi så smått börjar ta bort den möjligheten också genom att inte bara använda kejsarsnitt som akutåtgärd utan för att förlossningen ska passa in i våra kalendrar. Det kommer med all säkerhet att bli konsekvenser av detta. Trots att vi kan räkna ekvationer och bygga rymdfärjor så är vi med alla våra egenskaper en del av hela systemet tillsammans med träd, fiskar, myggor och älgar.

De andra arterna är annorlunda än vi, bättre på oss vad gäller vissa saker, sämre vad gäller andra, mindre komplexa vad gäller ytterligare andra. Det som är specifikt för oss är att vi har ett ego, alla andra i ekosystemet lever helt och hålet i nuet. Detta med att leva i nuet ska man varken förväxla med dåligt minne eller att vara dum. Att leva i nuet är målet för människor, men med människans förutsättningar är det något av det svåraste vi kan ta oss för. Vi kan åka fortare än ljudet, segla över världshaven och klättra upp på de högsta bergen där det inte finns tillräckligt med syre för våra kroppar, men att möta livet rent är det mycket få som kan. Jag undrar när det ska bli modernt? Att stå på kö för att bestiga Mount Everest som man gör idag kan väl ändå inte vara en bedrift att slå sig för bröstet för!

Min reaktion på min väns hundköp var ett utmärkt exempel på att jag inte var i nuet. Jag reagerade på min egen rädsla för stora aggressiva hundar som man som hundägare stöter på alltför ofta och som jag vet i de flesta av fallen är resultatet av mänsklig okunskap och brist på ansvar. Men om jag hade levt i nuet hade inte mitt historiska bagage kommit fram på det rullande bandet när jag talade med min vän, utan jag hade direkt kunna säga: Grattis! Jag lyckades visserligen säga det också, men det förlorade sin effekt bland min rädsla som jag vräkte över honom som om han redan var en av de hundägare vars hund jag och många går omvägar för att slippa passera. Jag kunde till viss del gömma min reaktion i att ”jag ville honom bara väl”, men för att det skulle gälla vore det på plats att ha frågat om han ville ha mina råd!

Min hund är rätt förlåtande och överseende med hur uppkopplad jag är för stunden på hela ekosystemets frekvens. Generöst ljuder hon på sitt stämgaffelslika sätt konstant naturens egen melodi med vetskapen om att för hennes matte går det lite granna i vågor. Hon har ett mycket stort tålamod. Mina hästar är mindre toleranta och har ett tydligt sätt att ignorera mig, ungefär som om jag är oartig då jag inte är på samma frekvens som dem. De stänger av mig på samma sätt som jag har skurit av kontakten till mitt ursprung. Om jag däremot tonar in på deras sång och känner deras gemenskap så erbjuder de mig respekt med en lustig blandning av nyfikenhet. Då lyssnar det villigt på vad jag har att säga och föreslå vad gäller ridövningar.

Min vän med sin nyinköpta valp har nu fått en värdefull kanal till det han saknade. Jag önskar honom varmt lycka till med sin lilla vita schäfer Ronja!

Kommentera / fråga

Skriv ut