      
|
|
|||||||||
|
KROPP
SJÄL
VÄLBEFINNANDE
ANDLIG UTVECKLING
|
|||||||||
|
FÖRETAGSKONCEPT
|
|||||||||
JUNI
Tisdag 5/6 kl 18.30-20.30
7/6
AUGUSTI
Seminarieledarutbildning
SEPTEMBER
Lördag den 22/9 kl 09.30-16
|
|||||||||
|
|
|
|
Foto: http://www.sxc.hu
Att vara människa i en värld av kaos
Nyheterna mullrar in om kaos, såväl orsakade av människor som av naturen. Gränser, båda fysiska och ickefysiska håller på att lösas upp som en brustablett i ett glas vatten. Jag är människa i en värld i kraftig förändring. Vad ska jag egentligen hålla mig i?
Med samma spänning som inför Sveriges semifinal i handboll och frågan ”hur ska det gå?” bevakar journalisterna händelserna i Egypten där en blandning av både goda och onda krafter verkar finnas i båda lägren. Andra journalister rapporterar om att den stora vulkanen i nationalparken Yellowstone kanske kommer att få ett utbrott och ödelägga hela Nordamerika. De stackars australiensarna som åker båt istället för att köra bil till jobbet har vi tydligen inte tid för längre, utan istället väljer media att berätta om flera mordfall som tidigare utfördes i kriminella kretsar, men som nu allt oftare utförs av ”vanliga” människor. Fåglar och fiskar dör i flockar och stim och om inte det vore nog så pratas det en del om Mayakalenders slut den 12 December 2012 och världens undergång.
”Men Mayakalendern handlar inte om världens undergång”, sa någon nyligen.
”Inte?” sa jag. ”Vad handlar den om då?”
Så jag satte mig för att läsa om de nio vågorna, de nio olika energierna som Mayafolket pratade om. Jag förstod en bråkdel av det jag läste, men om jag ska försöka mig på en ytlig förklaring så handlar det om en plan som pågått under sådär en 17-18 miljarder år. Planen är uppdelad i nio faser eller vågor som de kallas, där varje våg blir kortare och kortare, den första är 16,4 miljarder år lång och den sista 234 dagar. Varje våg är dessutom indelad i kortare delar. Eftersom utvecklingen av denna plan pågått under en ansenlig tid så är det rätt spännande att sista vågen börjar den 9 mars i år och slutar den 28 oktober, alltså 234 dagar senare. Hela den cirka 18 miljarder år långa Mayakalendern avslutas alltså just i år! Det där med den 12 december 2012 är enligt min källa Carl Johan Calleman något annat.
En almanacka börjar och slutar och sedan köper man en ny. Den här almanackan är snarare en process och på många sätt en karta som erbjuder alla människor, enskilt men framförallt kollektivt, en möjlighet att uppnå det som kallas ett enhetsmedvetande. I många och långa år har vi människor varit fångade i dualiteten där vi, var och en upplever oss som separerade varelse från allt det vi har omkring oss. De flesta av våra problem med krig, våld och makthunger kan ses som en effekt av det dualistiska tänkandet.
Mayakalendern beskriver alltså en process som ger oss möjlighet till enhetsmedvetande, men det är inte ödesstyrt utan vi själva som med vår önskan bestämmer hur och om detta ska manifesteras på jorden. Det är en mycket viktig detalj.
Bara genom att ställa mig frågan om vad jag tror på av det här, märker jag att bara genom att vända blicken inåt, bort från Kairo och allt annat kaos, leder det mig till en känsla av att min önskan om vad som ska hända framöver i världen också räknas. Min fria vilja är viktig, likaväl som alla andras.
Samtidigt inser jag att det enda sättet att existera och göra någon sorts nytta för helheten i en värld där gränserna löses upp i ett allt högre tempo, är något så enkelt som att vända sig mot det ställe där man finner sitt eget centrum. Jag tror faktiskt inte det spelar så stor roll vad det är, bara det inte är något som ligger i en annan människas händer.
Mitt kroppsliga centrum just nu är min ryggrad. Lugnet och tystnade som finns kring den är i stor kontrast till huvudnyheterna efter Rapports signaturmelodi. Naturligtvis är min meditation och centrering kring det jag tror på minst lika viktig, säkert viktigare. Men både kroppen och sinnet behöver något att hålla tag i – låt gå om det är hängslen och livrem.
Då kan jag stå i världen och forma en bild av vad jag tror inte bara är en bättre, utan en bra värld. Siktar man mot stjärnorna, kanske man kommer till grantopparna!
Med samma spänning som inför Sveriges semifinal i handboll och frågan ”hur ska det gå?” bevakar journalisterna händelserna i Egypten där en blandning av både goda och onda krafter verkar finnas i båda lägren. Andra journalister rapporterar om att den stora vulkanen i nationalparken Yellowstone kanske kommer att få ett utbrott och ödelägga hela Nordamerika. De stackars australiensarna som åker båt istället för att köra bil till jobbet har vi tydligen inte tid för längre, utan istället väljer media att berätta om flera mordfall som tidigare utfördes i kriminella kretsar, men som nu allt oftare utförs av ”vanliga” människor. Fåglar och fiskar dör i flockar och stim och om inte det vore nog så pratas det en del om Mayakalenders slut den 12 December 2012 och världens undergång.
”Men Mayakalendern handlar inte om världens undergång”, sa någon nyligen.
”Inte?” sa jag. ”Vad handlar den om då?”
Så jag satte mig för att läsa om de nio vågorna, de nio olika energierna som Mayafolket pratade om. Jag förstod en bråkdel av det jag läste, men om jag ska försöka mig på en ytlig förklaring så handlar det om en plan som pågått under sådär en 17-18 miljarder år. Planen är uppdelad i nio faser eller vågor som de kallas, där varje våg blir kortare och kortare, den första är 16,4 miljarder år lång och den sista 234 dagar. Varje våg är dessutom indelad i kortare delar. Eftersom utvecklingen av denna plan pågått under en ansenlig tid så är det rätt spännande att sista vågen börjar den 9 mars i år och slutar den 28 oktober, alltså 234 dagar senare. Hela den cirka 18 miljarder år långa Mayakalendern avslutas alltså just i år! Det där med den 12 december 2012 är enligt min källa Carl Johan Calleman något annat.
En almanacka börjar och slutar och sedan köper man en ny. Den här almanackan är snarare en process och på många sätt en karta som erbjuder alla människor, enskilt men framförallt kollektivt, en möjlighet att uppnå det som kallas ett enhetsmedvetande. I många och långa år har vi människor varit fångade i dualiteten där vi, var och en upplever oss som separerade varelse från allt det vi har omkring oss. De flesta av våra problem med krig, våld och makthunger kan ses som en effekt av det dualistiska tänkandet.
Mayakalendern beskriver alltså en process som ger oss möjlighet till enhetsmedvetande, men det är inte ödesstyrt utan vi själva som med vår önskan bestämmer hur och om detta ska manifesteras på jorden. Det är en mycket viktig detalj.
Bara genom att ställa mig frågan om vad jag tror på av det här, märker jag att bara genom att vända blicken inåt, bort från Kairo och allt annat kaos, leder det mig till en känsla av att min önskan om vad som ska hända framöver i världen också räknas. Min fria vilja är viktig, likaväl som alla andras.
Samtidigt inser jag att det enda sättet att existera och göra någon sorts nytta för helheten i en värld där gränserna löses upp i ett allt högre tempo, är något så enkelt som att vända sig mot det ställe där man finner sitt eget centrum. Jag tror faktiskt inte det spelar så stor roll vad det är, bara det inte är något som ligger i en annan människas händer.
Mitt kroppsliga centrum just nu är min ryggrad. Lugnet och tystnade som finns kring den är i stor kontrast till huvudnyheterna efter Rapports signaturmelodi. Naturligtvis är min meditation och centrering kring det jag tror på minst lika viktig, säkert viktigare. Men både kroppen och sinnet behöver något att hålla tag i – låt gå om det är hängslen och livrem.
Då kan jag stå i världen och forma en bild av vad jag tror inte bara är en bättre, utan en bra värld. Siktar man mot stjärnorna, kanske man kommer till grantopparna!
|
|
