Lotta tycker om att reflektera över livets stora och lilla. Hennes väg har gått genom många kurser i personlig utveckling under nästan ett och ett halvt decennium och som en trogen följeslagare på den vägen har intresset och nyfikenheten för wellness funnits med i allt från mat till andlighet. Lotta bor i ett hus på den skånska landsbygden med hästar, hund och kanin. Wellness är, enligt Lotta, något som ingen eller alla kan, så det är därför något man med fördel kan utbyta med varandra i all ödmjukhet.

Vi lever i en tid då det blivit en trend att vilja uppfylla sina högsta och djupast liggande drömmar. Själv vandrar jag den vägen, men en plötslig tanke då jag funderade över denna text sa mig kritiskt: men du har ju inte nått dina drömmar! En överraskande känsla av besvikelse över att det jag sysslat med de senaste många åren inte varit sant bara för att jag inte uppnått allt det jag drömt om översköljde mig tills jag insåg att det var ytterligare en av dessa kritiska röster som i alla fall jag så ofta möter på min väg. Nästa tanke var därför att mina drömmar inte är något jag kan uppnå utan något jag lever.

Bibelns prat om himmel och helvete har alltid brytt mig så som det säkert skrämt och skapat längtan hos många människor genom historien. Självklart vill alla till himlen och inte brinna i någon evig skärseld i helvetet där en rödglödgad gestalt med svans och horn vandrar omkring för att övervaka sina fångar. Jag kan inte bibelns olika delar tillräckligt bra för att utröna vad som står om denna, men jag minns att jag stött på begreppen himmel och helvete, inte avseende vårt liv efter detta, utan här i vår fysiska kropp i det vi kallar livet. Det var en insikt minns jag att himlen och helvetet inte enbart i alla fall, är något vi skjuter framför oss utan något som i högsta drag existerar i dödens dal – på jorden.

Den objektiva sanningen är förlegad då forskarna börjar bli överens om att experimentets utkomst påverkas av den som utför det – kanske är detta i så fall den enda objektiva sanningen att det inte finns någon. Om man envisas kanske det finns några stycken sanningar i alla fall av fysikalisk art, men utöver det är det nog bara att acceptera att vi måste enas och leva tillsammans som ett gäng subjektiva individer. Vi upplever världen helt inifrån oss själva. Det vi tror oss se är för det mesta inte vad andra egentligen menar, och kombinationen av händelser och situationer sänder oss budskap som leder till hur vi uppfattar den värld vi lever i. I vårt drama är vi själva huvudrollsinnehavare och alla andra och allt som händer - statister. Alla är ett centrum och alla är någons statister.

Det är en smula filosofiskt måste jag erkänna, men om man lägger ihop det med tanken om himlen och helvetet, inte som straff eller belöning efter ett redan levt liv, utan som ett nu så blir det spännande. Många talar ju om att man kan styra sina tankar, tänka positivt och manifestera sina tankar i det fysiska. Det är inte det jag talar om här utan om vilka glasögon man har på sig: tolkar jag allt som ett helvete eller som ett himmelrike? Känn efter själv, gör inte tanken på att man har ett helvete omkring sig att hela kroppen drar ihop sig som ett pansar? Eller att tanken på att man lever i paradiset med allt det man vill, porerna att öppna sig för att ta emot det ljuva så att kärleken även kan cirkulera runt om i kroppen liksom den gör bland fjärilar och solsken i det yttre?

En tankeställare för mig var den dag jag kom på att man kunde se livet som annat än en tallinje där man färdades vägen fram och plockade till sig erfarenheter och upplevelser för att sedan förhoppningsvis känna sig nöjd när tallinjen tog slut och döden kom. Jag insåg att jag skulle göra helt andra val om jag såg livet som ett rum där man inte alls färdades utan bara befann sig tills man dog. Man kunde välja att sitta stilla, gå omkring, syssla med saker man tyckte om - det spelade inte så stor roll - men än att det skulle vara bra mycket trevligare under vistelsen i rummet om man gjorde det trevligt och mysigt för sig.

Jag minns att jag blev ställd över att man kunde se livet på mer än ett sätt, och att synsättet var helt avgörande för det jag betraktade som meningen med livet. Jag minns också att jag kände mig arg över att man fick välja syn helt själv och att det inte fanns några riktlinjer för vad som var rätt eller fel.

När jag nu ser på mina två bilder av livet ser jag att den avgörande skillnaden är att tallinjen visar en rörelse, att man tar sig någonstans, medan den andra visar att man befinner sig på samma ställe. Det är här den springande punkten är för mig när jag betraktar min resa mot mina drömmar, just för att jag tänker mig det hela som ett tillstånd jag transporterar mig mot.

Så helt plötsligt stod det klart för mig att jag redan lever min dröm, utan att för den skull ha uppnått mina mål. Jag ställde mig frågan om jag kommer att leva och göra annorlunda när jag uppnått det jag vill, och med stor förvåning insåg jag att det var den här livsstilen som strävan efter målen egentligen ville uttrycka. Mål är ju ändliga, något man uppnår och sedan passerar mot nya mål.

Det är en ytterst märklig känsla att redan vara framme och det gör att alla kritiska tankar kommer flygande i trupp tillsammans med den rädsla som hör till – för tänk om jag ändå inte lyckas uppnå mina mål? Men sanningen kring min livsstil lyser klart. Det är nästan svårt att vänja sig vid den, att se den och ta emot den.

Alla är vi olika, utkämpar olika slag i vårt inre och yttre. Utifrån kan det se ut som att vi slåss mot väderkvarnar som Don Quijote, men i vårt inre vet vi vad som pågår och känner mycket väl våra fiender. Men någonstans på vägen är det uppfräschande att fråga sig om man skyddar sig från ett tänkt helvete eller tar emot livet som om det vore himlen eller paradiset.

Kommentera / fråga eller visa tidigare inlägg (1)

Skriv ut